Lucifer must die

Det är väldigt olika hur människor gör kring att berätta om att de ska eller har gjort en Gastric Bypass.
Av dem jag känner har alla gjort olika. Nån sa inget alls förrän efter ett år (då vi alla såg att hen gått ner jättemycket), en annan berättade för sina kompisar - men inte på jobbet (alltså, så klart för chefen), en tredje berättade för allt och alla (utom sina föräldrar, som hen berättade för flera månader efter operationen).

För mig är det så här (som man nog kan läsa sig till om man följt bloggen under tidigare viktprojekt) att jag vill prata så lite som möjligt om min vikt, mina försök att gå ner i vikt, vad jag äter osv. I alla fall med människor som helt uppenbart inte själva har viktproblem (för mig har man inte viktproblem om man väger 5 kilo mer än sin idealvikt, men är normalviktig. Det betyder inte att jag inte förstår att man kan vilja eller behöva gå ner i vikt ändå, men det är inte samma sak att vilja komma i en mindre storlek av jeans som att räknas som överviktig eller fet och har haft den problematiken en stor del av livet eller en lång period utan att kunna bryta viktkurvan själv).
Om det däremot är nån som själv är överviktig eller tidigare har varit det så har jag inga problem att prata om det.
Vi sitter liksom lite i samma båt (och det är därför den sjunker?).
Då fattar man (oftast) vad det handlar om. Min erfarenhet är att de flesta "know it all"-personer (såna som gärna läxar upp andra om hur de ska gå ner i vikt) är de som vet minst, och dessutom ofta själva inte är särskilt överviktiga.
Efter ett helt liv med olika bantningsprojekt så duckar jag, om möjligt, diskussioner om dieter, bantning eller vikt med människor jag inte är så intresserad av att bonda med.

För att vara lite diplomatisk (vilket inte normalt ligger för mig), kan man säga att jag och mina närmaste kollegor inte riktigt är på bonding-nivå. Eller rättare sagt var vi det, men efter flera år då alla hade det tufft (både på personliga plan & i själva arbetssituationen) så blev det konflikter av olika slag. Mitt sätt att reagera på sånt på lång sikt är oftast att jag inte längre vill säga nåt som är personligt för mig, utan håller det till väldigt strikt jobbrelaterade ämnen och småprat om oviktiga saker. Jag vill inte låtsas att allt är finfint om det inte är det. Jag känner ingen tillit och vill varken ha eller ge förtroenden. Därför kände jag mig extremt obekväm med att ta upp det här med operationen, som är nåt väldigt personligt för mig, med de andra. Särskilt eftersom jag till och med börjat ducka att käka lunch med dem på grund av att de dagligen pratar om sina olika dieter (ingen av dem är överviktig), vad de har i sina matlådor, andras vikt och vad andra äter (man kan bara gissa vad de säger om en när man inte är där). Jag har länge tyckt att det är skitjobbigt!
För mig var det ett rätt enkelt beslut att inte prata om operationen på jobbet. Inte ens under flytperioden. När det började dra ihop sig sa jag bara på ett möte att jag skulle vara borta på grund av en operation, och när nån frågade mer specifikt sa jag "en magoperation". Och det är det ju...
Jag pratade bara med en person på jobbet om att jag skulle göra en GBP, och det var en kollega som jag inte jobbar särskilt nära, men som varit med i iTrim och så.

Jag berättade också för mina föräldrar, syskon och några nära vänner (varav några har gjort operationen själva).

 

I sak är det inte att jag skäms, att jag vill hålla det hemligt eller nåt sånt. Det känns bara som att jag inte är intresserad av åsikter från folk som jag inte vill dela privata saker med eller vars input inte känns särskilt givande för mig. Låt dem prata om de vill (vilket folk alltid gör...), men jag behöver inte höra det. De vet inte hur det är med min hälsa eller mina viktproblem, och det är inget jag vill dela med folk jag känner använder det som ett sätt att ge en lite tjuvnyp.

 

Däremot kan jag utan problem säga till helt främmande personer att jag precis gjort en GBP när det är påkallat. Som när jag var hos frissan och började fråga lite om vad man kan göra om man börjar tappa hår, om det finns nåt särskilt shampo som är bra osv. Då föll det sig liksom naturligt att säga varför jag undrade.
(Ja, jag vet att håravfallet vid GBP är hormonellt och inte påverkas av shampo. Men det hår som man har kvar kan ju gott få lite extra näring under den perioden).

Samma när jag var hos optikern. Då pratade vi om att högt blodsocker kan påverka synen och hur det yttrar sig, och då var det också helt naturligt att prata om att mitt blodsocker gått ner och varför.
Och hos distrikssköterskan som skulle kolla mitt blodtryck, så klart. Men det var det kanske lite mer givet.

 

Jag tror också att det beror på att det är människor som inte känner mig alls. De har inga förutfattade meningar om mig eller kommer att prata om min GBP-operation eller min vikt med nån annan. För det är helt ointressant för dem. Om dem reagerar så är det på ett postivt sätt, typ "good for you". Det tror jag däremot inte skulle vara en reaktion på jobbet. Där pratar alla extremt mycket om varann hela tiden, bakom ryggen. På ett inte så trevligt sätt alla gånger. Jag vill bara inte vara en del av det. Jag vill inte ge dem "nåt extra". Självklart fattar jag att ämnet kommer att komma upp - särskilt om jag då (och det får man verkligen hoppas) börjar gå ner så pass mycket att det syns ordentligt. Alla är som hökar på vem som äter fikabröd och inte, vem som går på vilken diet, hur mycket nån har gått upp eller ned i vikt osv. Jag har även hört pratet om en fd kollega som gjorde en GBP, och där är det också iderliga spekulationer om hen "sköter sig" eller inte, och om hen gått upp eller ned.
Jag har försökt att hålla god min, men jag tycker att det är rätt onödigt!

Jag hade ärligt tyckt att det hade varit jättefint om jag hade kunnat prata fritt med dem, känna support eller tro att det skulle leda till nåt positivt för mig att prata om det på mitt jobb. Men jag känner inte så.

Jag har inte riktigt bestämt hur jag skall göra när jag kommer tillbaka. Om nån frågar så kommer jag väl säkert att säga det, men det är nog låg sannolikhet att jag börjar prata om det självmant. Men vem vet, med kilona kanske jag ändrar personlighet och blir världens mest öppna person.
Att jag skriver väldigt öppet i bloggen beror förstås på att den är anonym. Längre fram kanske det ändras, men just nu vill jag ha det så.