Lucifer must die

Jag tycker att den här texten av Natashja Psomas Blomberg är intressant, för den tar verkligen upp ett tabu i samhället - att vara tjock och nöjd med sig själv. Det verkar kanske som dubbelmoral att precis ha genomgått en operation för att krympa magsäcken och gå ner i vikt och säga att även tjockisar har rätt att tycka om sig själva och sina kroppar. Men orsaken till att jag gjorde operationen var inte att passa in i normen i samhället eller kunna ha mindre storlekar av kläder...eller ens att slippa kommentarer, blickar och "hjälpsamma" viktråd.
För min del var det främst av hälsoskäl och en fråga om liv och död, i förlängningen. Kanske inte just nu, men framåt. Jag kan ärligt säga att jag inte är nöjd med min kropp eller vikt, men jag har aldrig heller ens fått en chans att göra det valet. För jag har alltid fått berättat för mig på alla tänkbara sätt att det bara inte går att väga mer än idealet och inte bry sig (eller att andra ska bry sig).

 

Jag har varit överviktig hela mitt liv (mer eller mindre), i alla fall aldrig smal. Och jag kan inte ens räkna gångerna jag fått elaka kommentarer av främmande personer (särskilt när jag var yngre och bodde i en liten håla) eller "vänner". Jag kan ärligt säga att jag hört så mycket skit att jag tror att det påverkat min syn på andra människor på ett grundläggande plan och att jag alltid kommer att ha den känslan med mig - hur fula och småsinta ganska många är på insidan. Nu bor jag i en storstad, är halvgammal, gift,  "ointressant" och rör mig inte så mycket i miljöer där man hela tiden graderas på grund av sitt utseende. Alltså orkar folk inte ens bry sig (i alla fall inte i den mån att de kommenterar direkt till mig).
Men det finns så enormt mycket aggressioner mot tjocka människor, och om de då dessutom skulle säga att "jaha, jag tycker att jag är rätt fin som jag är" så blir folk så enormt provocerade av det och måste genast plocka ner den överviktiga personen med elaka kommentarer. Jag förstår inte det. Det är väl var och ens ensak vad man väger? Och ännu mer vad man känner inför det. Har de inte egna kroppar och egna bekymmer? Varför ens störa sig på nån annans kropp, du behöver inte leva med den? Särskilt om den personen inte ens bett om din åsikt? På vilket sätt är en tjock kropp så omstörtande, farlig och provokativ för nån annan? Om nån är tjock vet hen garanterat om det, och då finns det väl ingen som helst idé med att påpeka det uppenbara?

Det är som att bara grejen att gå omkring och väga för mycket är som ett rött skynke för många. Inte bara är det ok att då säga nästan vad som helst om, och till, den människan utan det är också mer eller mindre ett krav att den som väger för mycket ständigt ska göra nåt slags avbön inför andra människor kring att man vet att man är mindre värd, mindre attraktiv och misslyckad. Ibland verkar det som att man helst inte ska gå ut, visa sig bland folk eller ens finnas till. För det är provocerande för andra.
Man ska hela tiden intyga att man vet att man väger för mycket, helst alltid banta samt klaga på hur ful, äcklig och hemsk man är som är så tjock. Och man ska alltid förnedra sig genom att lyssna på crap från smala personer som ojar sig över hur tjocka de är och sitta där och nicka och hålla med. SERIÖST, hur många gånger har jag inte velat säga "Men vad fan menar du med att sitta brevid nån som är tjock och klaga över din obefintliga övervikt, fattar du inte hur det låter? Om du är tjock och äcklig vad är då jag i din ögon? Ett monsterberg av späck?" och ändå så är jag säker på att alla skulle säga "neeeej, jag menade inte så". Nej, men då kan väl du hålla käften? Bara ett förslag.

Det går framför allt inte ens att tänka sig att man kan väga mer än genomsnittet och ändå vara nöjd och tycka att man är fin. Det är tabu. En tjockis ska ständigt påminnas om detta. Hur fel det är att vara tjock. Hån, pikar och nedsättande kommentarer ska annars sättas in, som medicin, för att se till så poängen går hem. DET ÄR INTE PÅ NÅGRA VILLKORS VIS OK ATT VARA FET!

Allra oftast lindar människor (i alla fall vuxna) in sitt tjockishat i välmenta och "onmtänksamma" kommentarer om hälsa och livsstil, trots att de allra festa överviktiga inte på nåt sätt förordar att alla andra ska vara tjocka, gå upp i vikt, leva ohälsosamt eller att övervikt ska bli nytt ideal. Men det hjälper inte att de säger att "jag är personligen nöjd med att jag ser ut så här, det var allt".
Folk blir ändå helt rasande. Nej, det får man INTE tycka! Hur skulle det se ut om vi liksom godkänner att en del väger mer än andra? Alla som späker sig, bantar, tränar, spyr, hetsäter, räknar kalorier och lägger så enormt mycket tid på sin vikt ska alltså få rakt i ansiktet att nån annan bara "men du, jag tror personligen att jag bara skiter i det där för min del. Jag kan väga tio kilo extra. Det är ok för mig". Det väcker en sån vrede att nån gör en annan bedömning.

Det fascinerar mig. Vad är det med den tjocka kroppen som är så väldigt, väldigt provocerande? För ärligt talat går inte dessa människor bananas över andra som de menar "lever osunt" (man kan btw vara tjock och mer hälosam än en smal person, men det är en annan diskussion). Varför är just detta nåt som alla tycker att de har rätt att tycka till om? Varför låtsas de bry sig (fast de inte egentligen bryr sig ett skit om den personens mående, för i så fall hade man aldrig sagt såna nedsättande, mästrande, nedlåtande och elaka saker...för det gör verkligen att nån mår crap. Det kan jag intyga!).

Jag tyckte att det värsta var att jag (som yngre) precis när som helst kunde få en sån där smocka. Jag skulle alltid vara beredd, ha garden uppe och min skyddande elefanthud intakt. Jag fick aldrig visa att jag blev ledsen eller tog åt mig (även om det i många fall garanterat var avsikten). Det kunde alltid användas emot mig och användas som ett vapen - att jag var tjock. Och det måste jag hela tiden förhålla mig till. För om nån i plugget blev sur fick jag alltid höra att jag var fet och skulle hålla käften (visst, jag kanske hade gjort nåt dumt eller vi kanske hade nån kontrovers, men vad fan hade det med min vikt att göra? Noll), eller så kom det bara flygande genom luften när jag gick förbi i korridoren (det var alltid nån som behövde vara "tuff" inför sina kompisar).

Jag ville aldrig säga vilka killar jag var intresserad av eftersom jag då skulle kunna få höra på omvägar hur "äcklade" de var över att vara omtyckt av den feta tjejen och hur pinsamt det var att jag trodde att jag kunde "få nån". Och visade nån nåt intresse för mig så var det bäst att låtsas som inget för antingen ville den killen spela mig nåt elakt spratt eller så var han en tönt (av nån anledning dissade mina kompisar alltid killar som verkade seriöst intresserade av mig. Det var alltid "men guuud, han är astöntig. Du gillar väl inte honom?" Och då gjorde jag inte det, för jag ville inte både vara tjock och gilla en töntig kille. Och alla som gillade mig blevtydligen automatiskt töntiga. Också en sån regel som nån annan bestämt - kille som gillar fet tjej = tönt. Det var bara om det var en kille som nån av kompisarna själv gillade som började gilla mig som han var ok. Men då lades ansenlig energi på att få mig att förstå att den smala kompis som gillade honom alltid hade första tjing, oavsett om han gillade henne eller inte, och förklara för mig att han nog bara tyckte att "jag var en schysst kompis" och/eller hade varit full när han visade eller sa att han var intresserad). Alla ansträngde sig verkligen för att jag skulle förstå att jag inte kunde tro eller förvänta mig att nån annan nånsin skulle se mig annat än som tjock i första hand.

Jag har nog förträngt det mesta från min uppväxt, mina tonår och mina år som ung vuxen när det gäller det här med vikten. Men så fort jag skrapar lite på ytan så kommer det upp massor av minnen. Alla tusen gånger som min vikt varit i fokus, som det har tyckts om mina kilon i alla möjliga sammanhang - av både de som ville såra och de som trodde att de gav goda råd.

Glåpord på stan, skämt på min bekostnad, direkta aggressioner (jag har blivit knuffad och slagen både av tjejer och killar på krogen, utan att jag gjort dem nåt alls -bara för att de stört sig på mig), inlindade förolämpningar och mer utstuderade trakasserier.

• Skolsystrar och läkare, som alltid ville prata om min vikt oavsett vad jag var där för. Alla mina frågor, symptom och bekymmer har alltid i första hand tagits som orsakade av min vikt. (Halsfluss - ja, men  om du bara går ned lite i vikt så ordnar det sig nog)
• Familjen, som alltid givit dubbla signaler (Oj, vad duktig du är som äter allt.Vem har ätit upp chokladen? Ska du äta allt det där? Vill du ha en portion till? Nu måste vi ta tag i din vikt! Nej, det är inte bra för nån i tonåren att banta. Nu ska vi gå med i ViktVäktarna)
• Släktingar, som ska komma med en massa kommentarer. (oj vad du har blivit...stor...hehe. Det där var en väldigt...liten..klänning. Din pappa var också tjock när han var liten. Du äter duktig du. Titta på det här fotot på dig och din kusin när ni badade nakna när ni var små. Du är ju dubbelt så tjock som honom. Hahaha!)
• Kompisar (Nää, jag tycker inte att du är sååå tjock. Lite mullig bara *himla med ögonen mot annan kompis bakom ryggen på en* Du kunde ju ha varit lika söt som oss andra om du var smal. Min kille gillar inte dig, han tycker inte jag ska ha feta kompisar. Varför har ni tjocka tjejer så tjocka lår? X i parallellklassen är också tjock och han har ganska smala lår. Kan du förklara varför det är så? Min pappa tyckte att du var läckrast på vårt klassfoto, men det är väl för att du är lika tjock som min mamma. Hahaha...)
• Killar (Om man tar din kompis kropp och ditt ansikte skulle det vara en tjej jag kunde tänka mig att ligga med. Du har ett sött ansikte, men du borde verkligen göra nåt åt din kropp.Tur att du inte klär dig lika illa som andra tjockisar, för då hade jag inte velat vara ihop med dig. Mina kompisar tycker att jag ska göra slut med dig för att du är för tjock, men jag tycker att du är fin
• Okända människor (Kolla tjockisen. Kommer du från Bredäng? Oj, du är ganska proppmätt va? Golvet gungar. Fan vad du är tjock! Fläskfia. Tjockis. Fetto. Gå hem och banta, ditt äckel. Tror du stolen håller för dig? Jag har aldrig legat med en tjock tjej, är ni bra?)

Det är bara en bråkdel av allt som har sagts till mig om min vikt. Och då har jag ärligt talat en stor del av den tiden inte varit exceptionellt tjock eller jättestor. Men större än mina kompisar och förmodligen var det extra provocerande att jag var ute mycket, ville gå på fester och ungdomsgården och disco och klubb när jag var yngre. Jag ville vara med. Och då kom det där på köpet liksom. Att jag var en allmän slagpåse för alla som ville ha nån att hacka på eller ta ut sina aggressioner på. Och jag låtsades bara som inget. Ibland skrattade jag kanske. Ibland sa jag nåt elakt tillbaka. Ibland höll jag masken och gick hem och grät. Men det var ett helvete. Förutom det helvete det är att vara tonåring rent allmänt.

Men jag var inte ens mobbad. Det där var bara nåt slags små missöden man skulle ta om man var tjock. Sånt man fick räkna med. Jag hade kompisar, killar och fick vara med i gänget. Men det var som om jag alltid skulle hålla mig på mattan liksom. Jag fick inte ta för stor plats (fast jag redan gjorde det med min kropp tydligen) och jag fick inte tro att jag dög. Jag fick vara med på nåder liksom. På andras villkor. Jag var inte en av dem, egentligen.

Jag har alltid, alltid fått veta att jag är mindre värd. Bara på grund av min vikt. Och jag har aldrig fattat varför. Innerst inne har jag aldrig fattat orsaken. Bara att vilken idiot som helst har rätt att se ned på mig. Jag tror jag fattade det en gång för alla när en nedpissad & tandlös alkis på en bänk (han var själv rätt fet) tyckte att han i sin situation hade rätt att tala om för mig att "du borde nog gå ner några kilo i vikt lilla gumman". Vad ska man säga?
Och killar har alltid varit värre än tjejer. Okända killar på krogen har kommit fram och talat om att jag är tjock (näähää...är det SANT?), att jag borde banta (och du borde dra åt helvete) eller att de inte vill ligga med mig (did I ask?). Andra killar har gjort närmanden och sen blivit förbannade för att jag haft mage (!) att tacka nej - för vem fran tror jag att jag är, jag borde väl bara tacka och ta emot eftersom jag egentligen inte duger och de försökte vara "snälla". När jag gått ner i vikt har både killar och tjejer talat om hur fet jag var innan (lätt pinsamt när man gått upp allt sen igen) och hur mycket finare jag är när jag gått ner i vikt (och jag tyckte att de var så mycket fulare efter att de avslöjat sitt sanna jag...)

Mina kompisar i tonåren stod aldrig upp för mig (utom möjligen tyst till mig efteråt när de mimade "vilken idiot, bry dig inte"), men tog aldrig nån fight öppet när nån förolämpade mig eller blev direkt aggressiv mot mig. De kanske var kära i honom, hans kompis eller så ville de bara inte dra blickarna till sig själva. Varför skulle de utsätta sig för det? Jag var ju tjock. Det var ju sanning. Så vad skulle de "försvara" mig för? Hade jag velat slippa såna kommentarer hade jag väl bantat? Dessutom är det rätt bekvämt att ha en tjock tjejkompis, för oavsett vad man har för komplex så är det aldrig så illa som att vara tjock. Tjockisen är alltid längst ned på skalan.

 

Det värsta är att när jag ser bilder på mig själv från till exempel högstadiet så ser jag en tjej som inte är så stor, snarare mer mullig, och jag blev ändå utsatt för sånt hela tiden. Jag avvek bara genom att väga 10-15 kilo för mycket från normen. Det fanns andra som var lika stora eller större, men de höll sig liksom mer ur vägen. Jag var ju där hela tiden. Hade alltid poppis tjejkompisar, var alltid med ute och ville ha det liv som andra tonårstjejer hade. Men det var inte ok. Jag skulle inte tro att jag var nån var budskapet jag fick hela tiden. Du ska inte tro att det är ok att vara tjock.

Jag växte upp med att veta att jag aldrig, aldrig fick inbilla mig att jag var söt, dög eller att nån annan skulle se mig som nåt annat än min vikt. Var kommer allt det här hatet ifrån? Bara på grund av att en kropp väger fler kilo än en annan. I hur många andra situationer tycker vi att det är ok att tala om för andra att vi inte är attraherade av dem, att nåt i deras utseende inte tilltalar vår smak eller att vi ser ner på nån bara på grund av hens yttre.
Men en fet person får man alltid säga sånt till.
Det är faktiskt så jäkla konstigt.

 

Och jag vill igen poängtera att det inte handlar om att:
1) säga att ingen som väger för mycket behöver gå ner i vikt (ofta behöver man kanske det för att må bra fysiskt och/eller mentalt, men om man inte känner att man vill eller behöver det och trivs med sig själv så är det ingen annan som ska lägga sig i det ett skit).
2) säga att det är finare/bättre/sundare att vara tjock. Men det är inte nåt brott och inget som man ska bli illa behandlad eller nedvärderad över. Det är ok att vara "för smal", "för tjock", "för whatever". Det är bara man själv som avgöra det.
3) jag personligen mår bra av att väga 30 kilo för mycket. Det gör jag inte. Men det är inte det som det handlar om. Den som vill gå ner i vikt ska få stöd och support, men den som inte vill det ska också få stöd och support för sitt val. Och kan man inte ge det kan man i alla fall hålla käften.

4) Jag tycker INTE att det är superhett att vara fet i sig, men jag tycker inte det i sig är nån anledning att dissa nån. En del är snygga oavsett vad de väger och en del är inte så snygga oavsett vad de väger. Och det är varken en mänsklig rättighet att få höra att man snygg eller att få tala om för andra att man inte tycker att de är det. Men det är en mänsklig rättighet att inte behöva kränkas, diskrimineras eller bli påhoppad för en så ytlig sak som hur man ser ut eller sin kroppsvikt.Jag har varit ihop med en kille som verkligen var stor, några som varit lite överviktiga, men mest med killar som varit väldigt smala. Ingen enda av dem har jag haft mer eller mindre känslor för pga vad han vägde, utan det har varit helt andra faktorer som avgjort mitt intresse. Inte heller har jag valt eller valt bort vänner på grund av deras kroppar eller vikt. Det tycker jag vore helt befängt.

 

Så där. Nu fick jag kräkas ur mig detta också. Jag känner mig med ens mycket lättare.