Lucifer must die

Jag och min extremt obefintliga kroppsuppfattning.
Den har inte blivit direkt bättre den senaste tiden.

Idag fick jag skicka tillbaka tights och en kjol som jag shoppat via Ellos (jag ser din min, men de har FAKTISKT jättemånga märken med lite större storlekar. Vilket inte direkt är fallet med vanliga klädaffärer på stan) för att jag beställt för stor storlek (då tog jag ändå två storlekar mindre än jag hade sist jag beställde). Behöll ett par tights, som satt ok, men inte var tajta (vilket jag ändå tänker är själva idén med tights. Det hör man ju liksom på namnet). Men jag kan inte gå med mina vanliga tights som jag måste stanna och dra upp ungefär var femte meter.

Men jag har gjort en del storleksmissar även förut. Bara på grund av att jag faktiskt har enormt dålig kroppsuppfattning. Var börjar jag? Och var slutar jag?

Jag läser en del modebloggar. Vilket man säkert inte kan tro när man ser mig. Men det är alltså så kallade fatshonista-bloggar (många som kallar sig tjocka tycker jag inte är det minsta tjocka, men vem är jag att bestämma vad nån annan ska kategoriersera sig själva som). Jag tycker att det är inspirerande att även lite större tjejer (större än dem man ser i modereportage och i tidningar alltså, inte så mycket större än folk jag ser på stan, på gatan och i verkliga livet mest hela tiden) klär sig snyggt och har en cool stil (varför de nu INTE skulle ha det. Men samhällsnormen verkar antyda att om man har en kroppsvikt eller kroppsform som inte passar inte på vissa kriterier så kan man lika gärna dra en plastsäck över huvudet).

Men nu var det här inte sån text utan en text om min idé om vad jag kan ha för kläder och inte.
Jag bara "Ah, Asos Curve det kanske är nåt för mig". Detta efter att ha läst och sett att det verkar vara många med större storlekar som shoppar snygga saker därifrån.
Det som gjorde att jag slog till var att jag såg en svart klänning med vit peter pan-krage, som jag blev kär i. Precis en sån jag velat ha hur länge som helst. Jag bara - nu kör vi. Beställde och hämtade ut paketet, öppnade förväntansfullt och tryckte mig i den. Eller rättare sagt, jag kände att jag inte på minsta vis behövde trycka mig i den. Jag hade som alltid valt en storlek som jag var säker på att komma i. Och det gjorde jag - om man säger så. Med råge.

Det var faktiskt extremt roligt att se sig själv i spegeln. Som i "haha". Inte som i "åh, så fint. Vad roligt".
Jag insåg ju att jag på nåt sätt förträngt den här detaljen att jag inte har nån figur och alltså inte bör ha en figurnära klänning. Helst inte en alldeles för stor figurnära klänning. Den hängde som en påse på mig, och det roligaste av allt var att det fanns ordentligt med utrymme för tits and ass. Så passa faktiskt att höftpartiet liksom stod ut från kroppen som två punkterade fenor på en raggarbild.
Jag blev så himla besviken. Det var verkligen inte allt vad jag tänkt mig.
Samtidigt var det ändå roande. Som att jag tagit på mig en burka med nunne-look. Det är så typiskt mig att liksom tänka att bara nåt är tillräckligt stort så passar det. Och ganska ofta så passar kläder mig faktiskt inte alls. I alla fall inte på vissa ställen. Jag har en väldigt oturlig kroppskonstruktion som inte riktigt matchar med extrakilon (jag kan tyvärr inte svara hur väl den passar en väldigt tunn kropp, för det har jag aldrig haft).

Jag erinrar mig plötsligt den där reaktionen jag fick den gången jag gick ner i vikt väldigt mycket och några kompisar på fyllan helt frankt sa till mig "du har ju ingen bak, inga lår och nu har du knappt några bröst heller. Du har ju egentligen en pojkkropp. Det fattade man inte förrän du gick ner i vikt. Vi är överraskade".
Jag vet inte om det är en förolämpning. Jag tyckte mest att det var underhållande att de personerna kunde bli så fascinerad över hur litet arsle jag hade i förhållande av hur de tänkt sig (jag hade på den tiden gått med väldigt pösiga kläder mest hela tiden och sen plötsligt hade jag lite mer tajta kläder).

Det är tyvärr väldigt tråkigt detta med min konstiga kropp. Jag har alltid blivit tjock på ett vädligt tråkigt sätt. Lite som en hund som svalt en badboll. Det är ju jättetrist. För hela konceptet med en pojkkropp är ju att man är väldigt smal, tunn och kan sporta en androgyn look. Det är inte heller min forte.
Jag är inte kurvig. Snyggtjock. Jag är som Autobahn. Fast med badboll.
Det här är väldigt störande. Jag vet att det är så och ändå - Asos Curve. På en raksträcka. Hur tänkte jag nu?
Jag som ville se ut som en sträng och lite stygg skolfröken, och så såg jag bara ut som en person i en punkterad fatsuit.

Det här med kläder kommer nog att ta ett tag för mig att klura ut. Under tiden jag har varit tjock (ja, typ alltid) så har jag liksom även växt ifrån (åldersmässigt) den stil jag egentligen skulle ha velat ha om jag vägt mindre. Jag har en känsla av att om jag verkligen blir normalviktig så kommer jag att klä mig som en gothfjortis. I alla fall en kort period. Bara för att jag kan. Sen ska jag gå direkt till business woman. Knytblus och dräkt.
Fram tills dess är det lite blandat Lindex Generous, Kapp-Ahl XLNT, Zizzi, H&M+, Å+ och diverse annat som är töjbart och finns i större än 2XL. Jag har ju några olika storleksklasser i garderoben efter pendladet upp och ner i vikt. Jag ser mer fram emot att växa ur allt än att växa i mina kläder som varit för små. Framför allt längtar jag tills jag kan rensa ut och KASTA kläder. Nu har jag nästan aldrig gjort det, på grund av att jag alltid tänkt att jag kanske skulle behöva dem igen...
Men nu ska det bort. Bort, bort, bort!
Precis som kilona.