Lucifer must die

Det är nåt i min kropp som inte är riktigt bra. Det är svårt att förklara, men det är verkligen som om kroppen kämpar emot hela tiden. Som en totsig unge. Vill inte ha, vill ha nåt - men inte det, blä - det smakar inte som det ska, orkar inte äta upp, orkar inte äta nu, gott - jag vill äta mer, men jag kan inte. *surar*

Jag är trött, inte hungrig, seg och magen funkar inte. Jag äter ibland alldeles för lite (glömmer att äta och dricka, har svårt att få i mig ens mina miniportioner) och sen kan jag äta ganska mycket vid enstaka tillfällen utan minsta problem (alltså, typ en halv vanlig portion). Jag kan också dricka ungefär ett halvt glas vatten på en gång om jag är törsigt, utan problem (stor skillnad mot för bara ett par veckor sen), men ibland är det svårt att dricka annat än små klunkar. Jag äter ibland alldeles för fort (men får nästan aldrig ont av det).
Jag har lust att äta, men jag är inte sugen på nåt. När jag äter smakar det inget alls eller "fel". Jag blir ganska ofta anti och vill inte ha om maten inte smakar som jag tänkt och slutar bara äta. Förut skulle jag nog ha ätit ändå, för att jag var hungrig. Nu är det ingen drivkraft för mig, alltså vill jag inte äta nåt som inte känns bra eller har knepig smak.

En dag förra veckan var vår matplanering helt kass och jag var hemma och förkyld, så mannen köpte med sig hämtmat från en japansk resturang på vägen hem från jobbet. Han köpte sushi till sig och kycklingspett i jordnötssås med ris till mig. Jag tog typ två tuggor och tyckte att det smakade urk. Jättesalt (det vill man verkligen inte äta när man inte kan dricka till) och jordnötssåsen smakade liksom grynigt och dammigt och vitt ris är inget jag är särskilt förtjust i längre. Jag fick smaka en bit sushi och det var också superäckligt. Riset smakade sötsliskigt. Jag fick verkligen inte i mig nåt. Lite senare kunde jag däremot äta en liten skål youghurtglass med passionsfruktssmak, och det var supergott. Kan man tänka sig att det alltid finns plats i galssmagen, även nu. ;-)
Vanlig glass (det lilla jag smakat) har smakat för sött för min smak. Inte gott som förut.

Det är som att mina smaklökar är helt annorlunda nu. Äpple, som jag tyckte var den tråkigaste frukten förut, tycker jag jättemycket om nu. Det är syrligt och krispigt. Gurka, citron, lime, melon och såna smaker tycker jag mer om nu.
Keso, kvarg, kesella och sånt är väldigt gott - men jag vill inte ha torkade bär eller müsli i. Nötter kan vara ok. Bär - jättegott (både frysta och färska). Råa, kokta och wokade grönsaker är godare än förut. Lax smakar också ännu mer gott än förut. Behöver knappt ens kryddas. Fetaost, mozzarella och halloumi gillade jag förut, men nu ännu mer. Jag vill äta ost hela tiden, till allt. Gillar också färskost (typ philadelphia) och mjukost mer än förut. Liksom röror, typ hummus och tzatziki. Och jag är helt tokig i mineralvatten (var jag även förut dock). Men jag är jämt sugen på det nu! Vanligt vatten tycker jag inte alls är gott längre utan måste ha isbitar och citron i för att ens kunna dricka det. Mjölk är jag sällan sugen på. I så fall bara varm i latte. Te drack jag väldigt mycket förut, nu inte alls lika mycket.

Nästan all mat som är salt är jättejobbigt att äta - särskilt sånt som är rökt. Mitt favoritpålägg, rökt skinka, har jag svårt att äta nu. Rökt lax var direkt jobbigt att äta. Nästan alla charkvaror känns supersalta.

 

Har nu under påsk testat lite godis, och det går ju ner, men det är faktiskt inte särskilt gott. Lite choklad, helst mörk, tycker jag är det bästa godiset nu. För det smakar nåt annat än sött, till skillnad från vanlig choklad. Klart jag har tänkt på det förut också, men nu är det uppenbart - det är knappt nån kakaosmak alls utan smakar mest socker och fett. Nu vill jag ha nån annan smak än sött för att det ska tilltala smaklökarna.
Sött godis är väldigt mycket svårare att äta överhuvudtaget. Jag har också ätit ett par bitar chips, och även där blev jag rätt snopen. Ni vet hur det är med chips, om man tar några bitar så kan man inte sluta sen. Jo då, nu var det inga problem med det heller. Ett par smakbitar, och sen var jag nöjd. Det tyckte jag var varken eller liksom. Varken lika gott som förut eller helt annorlunda. Det är rätt salt, men jag tror att det är konsistensen som gjorde att det ändå kändes ok och inte blev en sån saltchock som rökt skinka. Jag gillar krispiga saker mer nu. Hårt och krispigt - knäckebröd, skorpor, kex, äpplen. Lättkokta grönsaker.

Vin har jag testat också. Det var inte gott i min mun. Alls. Jag grimaserade nästan när jag tog en klunk. Så det krävs nog tillvänjning.

Vitt bröd (surdeg) funkade när jag testade. Men det räcker med väldigt lite. Har ännu inte käkat en hel macka ljust bröd utan bara som mindre baguettebitar till soppa och gryta. Äter liksom mer kanten som är hård och lämnar det degigaste.

 

Pasta har jag ätit en gång. Inga konstigheter, men det går inte att äta så mycket av. Och det är väldigt mättande. Känns lite som att jag nog kommer att undvika rätter som är baserade på pasta. Det är slöseri med magplats. Jag bara "man kan ta lite pasta och sen strimla morötter och zucchini istället?". Min man bara "mmmhhmmm...".

 

Jo, jag har käkat en kokt korv med bröd också. Nästan en hel själv. Jag har varit sugen på varm korv sen innan operationen, men tänkt att det inte går med korvbrödet. Det är ju supersvampigt vitt fluffbröd om nåt. Men det gick bra. Fick ge bort den sista biten, men det var suuuupergott fram tills dess. Särskilt korven, så där krispigt kokt som bara korvkioskkorv är. Haha, vilken finsmakare man är ;-)

 

Så förutom att jag har svårt att äta regelbundet och ibland inte vill äta alls så är det inte alls ett så stort problem som jag trodde innan att man inte "kan" äta vissa saker. Klart man fattar att det inte går att äta nån större mängd, men om man bara smakar så funkar nästan allt ok. Däremot tycker jag att det är svårare än jag trodde att äta på ett uppstyrt sätt, och när man inte är hungrig, sugen eller har lust. Aptiten funkar inte på samma sätt. I alla fall inte för mig. Jag måste nog helt enkelt bli bättre på att bara lära upp kroppen att "så här dags äter man, då får man så här mycket" och hålla fast vid det istället för som nu skjuta upp ätandet tills jag måste äta. Eller liksom äta lite hela tiden. Ett halvt äpple där, en knäckemacka här, en bit ost, lite makrill.

Jag hade när jag var yngre en smal kompis som jag tyckte hade ett helt stört ätmönster. Hon kunde från en sekund till en annan bli JÄTTEHUNGRIG och då skulle hon ha exakt det hon var sugen på. Genast! Sen åt hon typ fem tuggor, lite så där förstrött medan hon alltid höll på med nåt annat och sen var hon JÄTTEMÄTT. Och sen tjugo minuter senare ville hon ha nåt annat, typ OSTBÅGAR. Och så åt hon fem stycken och sen var hon inte sugen. För det var inte gott längre.

Hon åt alltid exakt bara det hon var sugen på och det spelade liksom ingen roll hur mycket det var kvar, om det var nåt gott eller om det tagit tre timmar att laga, fixa eller baka. Hon ba "nu är jag klar" och var helt ointresserad.
Jag fattade aldrig det där (jag var alltid hungrig och sugen samt åt alltid upp om det var gott - och ibland även om det inte var det). Nu är det typ exakt som jag är. Utom att jag aldrig i mitt liv varit sugen på ostbågar, men i alla fall. Ibland tvingar jag mig att äta upp en portion bara för att jag vet att jag ska äta ungefär så mycket, men jag kunde faktiskt lika gärna låta bli att äta det.