Lucifer must die

 

För att liksom understryka det jag skrev i mitt förra inlägg om hur jag avvaktar med godis och sötsaker i rädsla för att drabbas av dumping, så kan jag meddela att jag lyckades utmärkt med att äta tre bitar ur en ask Lindts minipraliner ikväll. Magen verkade uttrycka nån typ av förskräckelse med att ljudligt bullra en liten stund, men sen verkade den ändå anse att det var ok. Men den signalerade också "det räcker nog nu".
Turligt nog var makens mage inte lika kinkig, så han tog sig an en stor del av de resterande pralinerna. Dessutom fick han försmaka och peka ut vilka jag nog skulle gilla mest. Lite som en medeltida munskänk.

Var det gott? Ja.
Hade jag lika gärna kunnat avstå? Ja.
Kommer jag att kasta mig över all choklad jag ser framåt. Nej.
Jag tycker ärligt att det är lika gott (eller godare) med en knäckemacka med makrill på.
Alltså - jag fattar inte hur detta kan ha gått till.

Vilket får mig att ännu mer inse att lusten att äta (för min del) i första hand handlar om helt andra saker än hunger och smak. Istället mer om ett tvångsmässiga beteenden och jakt på tillfredsställelse genom ätande.
Ju mindre kick jag får av att äta (dvs mättnad på det gamla sättet) desto mer ointressant blir det vad jag äter. Eller på ett annat sätt ännu mer intressant, i meningen att jag inte vill slösa ätandet på saker som får mig att må kasst och som bara fyller min mage utan att ge mig nåt jag behöver. Alltså blir det jag verkligen äter nu för tiden mer intressant, för det är så lite jag kan äta och det är viktigaste blir att välja att äta det som kroppen behöver (och som inte får mig att få ont, må illa eller känna mig övermätt).

Så ja, operationen har hjälpt mig med saker jag aldrig hade kunnat åstadkomma på lång sikt själv. Det kan jag redan märka.