Lucifer must die

Igår åt jag hela tiden. Jag verkligen ansträngde mig för att komma upp i över 1000 kalorier under dagen, och det var faktiskt svårt. Senaste gången, innan operationen, som jag ansträngde mig för att gå ner i vikt så åt jag runt 1000 kalorier om dagen, och då tyckte jag att det var supersvårt att äta så lite.
Lite komiskt att tänka på nu!

Till middag åt jag en av mina favoriträtter innan operationen, stekt halloumiburgare (finns färdiga att köpa, de är som små och väldigt tunna hamburgare) i pitabröd, med skivad avokado, tomat och tzatziki. Det var så himla gott! Och funkade hyfsat bra att äta. Fick lite ont i magen, men det gick över efter en liten stund och en kvällspromenad i friska luften.

Det roliga var att förut åt jag oftast antingen två såna burgare i ett pitabröd, eller två fast i varsitt bröd (men då blev jag förstås riktigt supermätt). Igår åt jag en halv i mindre än ett halvt pitabröd och med en fjärdels avokado och två tomatskivor. Fick ändå lämna lite (som jag iofs åt upp några timmar senare).

Men jag blev nästan lite deppig över att jag inte kunde äta mer när det var så gott.
Fast det är självklart så det ska vara nu. Och bra. Men man får verkligen lära sig att njuta av varje tugga, istället för att njuta av att äta mycket av allt, and then some. Hjärnan måste lära om.
Nu är det ofta osynk. Jag tycker att det är så lite på tallriken och ändå är jag "klar" innan maten på tallriken är slut. Ögat, hjärnan och magen tänker olika. Ofta är jag lite snopen "Va? Är det redan färdigätet. Jaha..."