Lucifer must die

Jag blir mer och mer modig och vågar testa att äta olika saker. Det kanske inte baaara är positivt dock, eftersom det även inkluderar mindre nyttiga grejer. Men det känns som att det är en helt annan sak nu. Jag tar en liten bit, smakar och slutar att äta direkt om jag känner mig det minsta tveksam eller när jag är nöjd (och det krävs inga större mängder av nåt nu för tiden faktiskt). Dvs om det inte är gott, inte känns bra i magen eller om jag bara inte är sugen längre, eller om jag är mätt - så äter jag inget mer. Det känns faktiskt otippat skönt att slippa "förhandla" med sig själv hela tiden.

Jag är osäker på om jag dumpat nån gång ännu. Ibland har jag blivit för mätt, ibland fått lite ont i magen, ibland känt mig lite svettig och yr eller vagt illamående direkt efter jag ätit. Några gånger har jag blivit jättetrött, alltså så där så jag måste lägga mig ned för att ögonlocken faller ihop. Men om jag ska vara ärlig så är det saker jag i princip hade förut också när jag åt för mycket, fel eller om mitt blodsocker svängde snabbt, så i jämförelse är det ganska sällan jag mår kasst efter jag ätit.

Jag har aldrig fått så där hjärtklappning eller nåt sånt symptom som varit jätteobehagligt.Och inte heller det jag fruktar mest - akut diarré. Visst har magen väsnats och bubblat ibland, men det verkar den kunna göra över lite vad som helst nu för tiden, så det verkar inte ha nån koppling till att det är nåt "obra".

Det som jag mått sämst av var när jag åt Modifast chokladpudding för nära inpå middagen (det och det kaffesmakande pulvret har jag ätit som mellanmål även efter operation, så jag blev tydligen inte helt avskräckt för all framtid efter flytperioden). Jag blev då så äckligt mätt att jag kände mig helt anfådd. Jag mådde också illa och kände mig som jag ätit en påse smågodis när jag åt ett par matskedar Paulúns GI-müsli (den var väl till och med nyckelhålsmärkt tror jag) på youghurt rätt nära efter jag börjat äta fast föda. Det var konstigt. Då mådde jag rätt kasst faktiskt. Det är väl det som varit närmast dumping för mig än så länge.

Idag tog jag en halv mums-mums på jobbfikat. Fast jag inte egentligen ville ha. Det var sliskigt och bara en sån där gammal reflex. Plus att jag känner av mitt gamla trots-beteende, dvs att om 90% av brudarna på jobbet står och småsneglar på fikabrödet men inte tar nåt så blir jag tvärtom. Jag vill visa att jag INTE bantar. Och det gör jag ju inte heller ;-)
Men det är rätt dumt att äta nåt man inte vill ha för att man blir störd över att normalviktiga människor inte kan fika en gång i veckan ens.
Så det var en bra lärdom. Igen. Huvudet vill en sak och kroppen en annan. Och nu är det kroppen som ska få bestämma. Den vill inte ha en massa skit, bara för att.
Det har stått stora påskägg fyllda med godis på jobbet och jag ratade det helt. Inte sugen alls. Så mycket av det jag stoppat i munnen förut är rent slentrianätande. För att det är gott. För att det finns. Och nu tycker jag inte att det är så gott att det är värt det. Men det är ändå nyttigt att få aha-upplevelser kring det även nu efteråt.
Jag behöver inte det där mer. Jag kan.

Det jag tycker är smarrigast av allt just nu är färska hallon. Och osötade fullkornsskorpor. Och keso.