Tjockhuvudet
Jag blir på allvar lite irriterad på mig själv över att jag gnäller så mycket över att kilona inte raaasar av mig. Jag har redan gått ner mer än jag gått ner under mina senaste viktprojekt (och då tog det lång tid, jag tränade och fick kämpa som fan med maten). Lite otacksam. Jag väger tvåsiffrigt nu (och det var ett tag sen jag gjorde det...) och mår mycket bättre. Jag tror att mycket sitter i hjärnan. Jag är van att misslyckas med alla viktprojekt (förr eller senare) så jag är på nåt sätt rädd att operationen inte ska "funka" på mig. Jag kommer inte att börja slappna av förrän jag har gått ner mer med operationen än jag gjort nån gång på egen hand. Det är lika bra att jag erkänner det för mig själv och slutar få ångest varje gång jag väger mig. Det har inte ens gått sex veckor och jag skulle önska att jag hade gått ner 20 kilo redan (vilket jag tänkte skulle vara en lagom viktnedgång tills första återbesöket).
Även om jag inte berättat om operationen för så många så känner jag ändå pressen att det ska "gå bra" och jag ska gå ner i vikt jättesnabbt samt aldrig ska äta nåt "dåligt" när nån annan ser. Ehhmm, var inte hela tanken med denna operation att jag inte skulle noja över maten, inte "smygäta" och försöka äta normalt istället för inget alls eller jättemycket (det där sista går ju inte nu, men i alla fall).
Men det är ett helt liv av bantning som ska bearbetas nu. Och jag får jättedåligt samvete så fort jag äter, även om det är lite eller "rätt" sorts mat. Hela tiden tänker jag "oj, åt jag för fort? Var det där för mycket? Skulle jag ha ätit en körsbärstomat mindre? Varför smakade jag på det där som jag inte ens behöver och som magen inte vill ha?".
Igen. GBP är ingen quick fix. Om det sitter i hjärnan så spelar det ingen roll om magsäcken krympt (en vill ju inte att hjärnan ska krympa, men den får gärna vara lite mer med i matchen här...). Jag tänker som en tjock person som äter för mycket. Fast jag nu är en lite mindre tjock person som troligen äter lite för lite just nu. Men i min värld kan man aldrig äta för lite. I alla fall kan inte jag det. Jag märker ju att människor som inte vet nåt om operationen reagerar över hur lite jag äter nu (och då kan jag säga att jag alltid ätit betydligt mindre bland folk än när jag ätit hemma när ingen sett). Då vill jag äta ännu mindre.
Jag fattar inte ens att jag äter kanske en femtedel av vad jag åt förut (eller mindre), för jämfört med flytperioden och de första veckorna efter operation kan jag givetvis äta mycket nu. Då blir det som att min hjärna tänker att jag sabbar allt eftersom jag äter "mer" igen. När jag dessutom inte rasar i vikt blir min reaktion att äta mindre, och då verkar det som att det går ännu sämre.
Även om jag inte berättat om operationen för så många så känner jag ändå pressen att det ska "gå bra" och jag ska gå ner i vikt jättesnabbt samt aldrig ska äta nåt "dåligt" när nån annan ser. Ehhmm, var inte hela tanken med denna operation att jag inte skulle noja över maten, inte "smygäta" och försöka äta normalt istället för inget alls eller jättemycket (det där sista går ju inte nu, men i alla fall).
Men det är ett helt liv av bantning som ska bearbetas nu. Och jag får jättedåligt samvete så fort jag äter, även om det är lite eller "rätt" sorts mat. Hela tiden tänker jag "oj, åt jag för fort? Var det där för mycket? Skulle jag ha ätit en körsbärstomat mindre? Varför smakade jag på det där som jag inte ens behöver och som magen inte vill ha?".
Igen. GBP är ingen quick fix. Om det sitter i hjärnan så spelar det ingen roll om magsäcken krympt (en vill ju inte att hjärnan ska krympa, men den får gärna vara lite mer med i matchen här...). Jag tänker som en tjock person som äter för mycket. Fast jag nu är en lite mindre tjock person som troligen äter lite för lite just nu. Men i min värld kan man aldrig äta för lite. I alla fall kan inte jag det. Jag märker ju att människor som inte vet nåt om operationen reagerar över hur lite jag äter nu (och då kan jag säga att jag alltid ätit betydligt mindre bland folk än när jag ätit hemma när ingen sett). Då vill jag äta ännu mindre.
Jag fattar inte ens att jag äter kanske en femtedel av vad jag åt förut (eller mindre), för jämfört med flytperioden och de första veckorna efter operation kan jag givetvis äta mycket nu. Då blir det som att min hjärna tänker att jag sabbar allt eftersom jag äter "mer" igen. När jag dessutom inte rasar i vikt blir min reaktion att äta mindre, och då verkar det som att det går ännu sämre.
Jag frågar min man minst en gång om dagen om han tycker att jag äter mycket. Och han säger förstås nej.
Men jag tror inte riktigt på det. Jag är nojig över att tänja ut magsäcken och äta för mycket.Och gå upp. Liksom, vad ska jag gå upp av? 1 dl minikeso? En näve färska bär? Tre chips? En fjärdedels kycklingfilé? Ett kokt ägg? En räksallad där jag åt hälften av räkorna, lite avokado, ett halvt ägg och smakade en bit bagelbröd? ½ burk makrill? Ett halv liten latte? Tre matskedar risotto med sparris? 2 pilgrimsmusslor?
Ja, jag tror på fullt allvar att det är jättestora portioner. Och får ångest.
Jag hoppas att jag snart kan tro på att jag faktiskt äter bra, och att det är naturligt att min kropp (och det är den jag ska deala med, andras kroppar kan funka på andra sätt - det hjälper inte mig) tar den här tiden för att hitta rätt jämnvikt. Jag hoppas att jag snart kan titta på min portion och inte tänka att jag inte borde äta det fast det är grönsaker och lite fisk eller kyckling.
Jag har inte sett eller hört att nån annan som gjort en GBP som tänker så här. Så varför gör jag det? Borde jag ha bett om grupprabatt för en lobotomi samtidigt?
Men jag tror inte riktigt på det. Jag är nojig över att tänja ut magsäcken och äta för mycket.Och gå upp. Liksom, vad ska jag gå upp av? 1 dl minikeso? En näve färska bär? Tre chips? En fjärdedels kycklingfilé? Ett kokt ägg? En räksallad där jag åt hälften av räkorna, lite avokado, ett halvt ägg och smakade en bit bagelbröd? ½ burk makrill? Ett halv liten latte? Tre matskedar risotto med sparris? 2 pilgrimsmusslor?
Ja, jag tror på fullt allvar att det är jättestora portioner. Och får ångest.
Jag hoppas att jag snart kan tro på att jag faktiskt äter bra, och att det är naturligt att min kropp (och det är den jag ska deala med, andras kroppar kan funka på andra sätt - det hjälper inte mig) tar den här tiden för att hitta rätt jämnvikt. Jag hoppas att jag snart kan titta på min portion och inte tänka att jag inte borde äta det fast det är grönsaker och lite fisk eller kyckling.
Jag har inte sett eller hört att nån annan som gjort en GBP som tänker så här. Så varför gör jag det? Borde jag ha bett om grupprabatt för en lobotomi samtidigt?