Att åååårka lite till
Jag är riktigt stolt över mig själv med träningen. Allt går så mycket bättre när jag får träna ensam och bara jämför med mig själv. Blir liksom inget sånt här "åh, vad bra det gick idag. Fast hen där borta är ju tusen gånger mer vältränad än mig/orkar mycket mer/svettas inte lika mycket. Jag är kass! *depp, depp*".
Den här veckan har jag tränat varje dag. Sprungit/gått på löpband alltså. Och sprungit lite längre och tätare intervaller.
Jag svettas som en tok, flåsar som Darth Vader och räknar varje sekund som jag faktiskt springer och inte bara går fort. Så nästa omgång springer jag 30 sekunder längre innan jag går. Och blir jätteglad varje gång jag klarar det.
Som vanligt verkar jag ha rätt modesta ambitioner och ha en lång startsträcka. För mig är det som att många andra bara "först var jag tjock och orkade inte gå till postlådan ens, sen gick jag ner i vikt och så sprang jag Stockholm marathon". "Förut var jag lat och åt tre påsar chips om dagen. Nu äter jag bara ruccolasalladsshakes och är mätt hela dagen". "Förut kunde jag bara ha kläder som var omsydda tremanstält, nu går jag på stranden i stringbikini".
Jaja, jag skojar nu, men ni fattar kanske poängen? Det finns liksom inget "jag försökte springa två varv runt kvarteret och sträckte rumpmuskeln" eller "jag gick upp för fem trappor och fick blodsmak i munnen" eller "jag åt en sallad till lunch och sen åt jag en bulle till kvällsmat". "Jag hade storlek 54 i brallor, nu har jag 46".
Det finns inga deldistanser och motgångar. Bara uppnådda mål. Raksträckor man gasar på.
Det är liksom bara som nåt slags ögonblinkning från tjocksmock till fotmodell, från soffpotatis till superform, från frossande till asketism. Det finns liksom inte ens nåt litet gupp eller farthinder på vägen.
Jag bara "oh, really?".
Eller så är jag bara en särskild sorts neggo, seg och misslyckad människa som inte tar ett jättekliv från startlinje till målgång. Ibland känner jag så, för jag tycker att andra ofta bara vill dela med sig av allt som var enkelt och inte vill nämna det som var svårt. Alltså är min tanke att det kanske inte var svårt för dem nån gång för då hade de väl berättat om det också?
Just det är väl rimligen det som andra kan vara hjälpta av - att veta hur man tar sig över guppen och kunna förbereda sig mentalt på uppförsbacken eller redan på förhand kunna fila på taktiken för att klara sig hela vägen i mål? Men så slår det mig att man kanske visar saker för andra av andra anledningar än för att det ska vara hjälpsamt. Tänkte inte på det. Man kanske bara vill berätta en lyckad historia.
Den här veckan har jag tränat varje dag. Sprungit/gått på löpband alltså. Och sprungit lite längre och tätare intervaller.
Jag svettas som en tok, flåsar som Darth Vader och räknar varje sekund som jag faktiskt springer och inte bara går fort. Så nästa omgång springer jag 30 sekunder längre innan jag går. Och blir jätteglad varje gång jag klarar det.
Som vanligt verkar jag ha rätt modesta ambitioner och ha en lång startsträcka. För mig är det som att många andra bara "först var jag tjock och orkade inte gå till postlådan ens, sen gick jag ner i vikt och så sprang jag Stockholm marathon". "Förut var jag lat och åt tre påsar chips om dagen. Nu äter jag bara ruccolasalladsshakes och är mätt hela dagen". "Förut kunde jag bara ha kläder som var omsydda tremanstält, nu går jag på stranden i stringbikini".
Jaja, jag skojar nu, men ni fattar kanske poängen? Det finns liksom inget "jag försökte springa två varv runt kvarteret och sträckte rumpmuskeln" eller "jag gick upp för fem trappor och fick blodsmak i munnen" eller "jag åt en sallad till lunch och sen åt jag en bulle till kvällsmat". "Jag hade storlek 54 i brallor, nu har jag 46".
Det finns inga deldistanser och motgångar. Bara uppnådda mål. Raksträckor man gasar på.
Det är liksom bara som nåt slags ögonblinkning från tjocksmock till fotmodell, från soffpotatis till superform, från frossande till asketism. Det finns liksom inte ens nåt litet gupp eller farthinder på vägen.
Jag bara "oh, really?".
Eller så är jag bara en särskild sorts neggo, seg och misslyckad människa som inte tar ett jättekliv från startlinje till målgång. Ibland känner jag så, för jag tycker att andra ofta bara vill dela med sig av allt som var enkelt och inte vill nämna det som var svårt. Alltså är min tanke att det kanske inte var svårt för dem nån gång för då hade de väl berättat om det också?
Just det är väl rimligen det som andra kan vara hjälpta av - att veta hur man tar sig över guppen och kunna förbereda sig mentalt på uppförsbacken eller redan på förhand kunna fila på taktiken för att klara sig hela vägen i mål? Men så slår det mig att man kanske visar saker för andra av andra anledningar än för att det ska vara hjälpsamt. Tänkte inte på det. Man kanske bara vill berätta en lyckad historia.
Men nu blev det här ännu ett tjurigt inlägg (med ungefär samma gnälliga innebörd om att folk väl kan vara lite mer - bra/dåligt/sådär - istället för bra/bättre/bäst. Liksom lite mer nyanserade...) när avsikten var att skriva att jag är supernöjd, glad och stolt. Inte bara gnällig ;-)
Jag bara flinade med hela ansiktet efter att ha klivit av löpbandet idag. Skakade i benen, men var glad.
Jag som har noll kondis, hatar att springa, hatar att svettas.
Lycklig över att ha sprungit 25 minuter på löpband. Eller rättare sagt sprungit 5 minuter - gått 3 minuter - sprungit 4 minuter - gått 4 minuter - sprungit 3 minuter - gått 3 minuter - sprungit 3 minuter. Så rättare sagt: sprungit 15 minuter och gått fort i 10 minuter. Och det är jättestort för mig. Ett fantastiskt framsteg. Och förhoppningsvis ska jag sen kunna springa dubbelt så länge eller tre gånger så länge eller fyra gånger så länge. Jag vet inte. Jag har inget sånt mål. Jag vill bara öka, bli bättre, orka mer och längre. Veta att jag klarar att springa efter en buss utan att dö och gå upp för väldens längsta rulltrappa (läs Västra skogen) om den stannar. Men jag är inte ens nära mållinjen nu. Det här är bara ett litet steg mot den hurtiga personen, eller några få steg från soffpotatisen. Men det kommer att dröja många löpbandspass, mycket svett, flåsande och träningsvärk innan jag kommer fram (om jag nånsin gör det). Och det är så det är. För andra kanske det är på nåt annat mindre kämpigt, segt och ansträngande sätt att komma från A till Ö. Jag vet inte riktigt.
Kul i så fall. Men de som tycker att de är värdo när de inte når sina mål lika lätt "som alla andra" ni kan söka förtröstan i mig. Du är inte värdo, du är toppen som försöker, som påbörjat en resa, som vill nåt, som anstränger dig, som kämpar!
Det går framåt, men det behöver inte gå fort eller vara smärtfritt för att det ska räknas. För en del ser vägen ut så. Det kanske inte blir en lika bra story, lika enkel och svartvit. Men om man faktiskt når målet till sist kanske det inte spelar nån roll om man vissa dagar gjort high five med sin rödmosiga speglbild efter ett uppnått mål och andra dagar stupar i dikesrenen innan man ens kommit dit man var nyss och skriker "Jag åååårkar inte idag!". Så tänker jag.
Keep your eyes on the prize.
Jag bara flinade med hela ansiktet efter att ha klivit av löpbandet idag. Skakade i benen, men var glad.
Jag som har noll kondis, hatar att springa, hatar att svettas.
Lycklig över att ha sprungit 25 minuter på löpband. Eller rättare sagt sprungit 5 minuter - gått 3 minuter - sprungit 4 minuter - gått 4 minuter - sprungit 3 minuter - gått 3 minuter - sprungit 3 minuter. Så rättare sagt: sprungit 15 minuter och gått fort i 10 minuter. Och det är jättestort för mig. Ett fantastiskt framsteg. Och förhoppningsvis ska jag sen kunna springa dubbelt så länge eller tre gånger så länge eller fyra gånger så länge. Jag vet inte. Jag har inget sånt mål. Jag vill bara öka, bli bättre, orka mer och längre. Veta att jag klarar att springa efter en buss utan att dö och gå upp för väldens längsta rulltrappa (läs Västra skogen) om den stannar. Men jag är inte ens nära mållinjen nu. Det här är bara ett litet steg mot den hurtiga personen, eller några få steg från soffpotatisen. Men det kommer att dröja många löpbandspass, mycket svett, flåsande och träningsvärk innan jag kommer fram (om jag nånsin gör det). Och det är så det är. För andra kanske det är på nåt annat mindre kämpigt, segt och ansträngande sätt att komma från A till Ö. Jag vet inte riktigt.
Kul i så fall. Men de som tycker att de är värdo när de inte når sina mål lika lätt "som alla andra" ni kan söka förtröstan i mig. Du är inte värdo, du är toppen som försöker, som påbörjat en resa, som vill nåt, som anstränger dig, som kämpar!
Det går framåt, men det behöver inte gå fort eller vara smärtfritt för att det ska räknas. För en del ser vägen ut så. Det kanske inte blir en lika bra story, lika enkel och svartvit. Men om man faktiskt når målet till sist kanske det inte spelar nån roll om man vissa dagar gjort high five med sin rödmosiga speglbild efter ett uppnått mål och andra dagar stupar i dikesrenen innan man ens kommit dit man var nyss och skriker "Jag åååårkar inte idag!". Så tänker jag.
Keep your eyes on the prize.
Jag är skitnöjd med mig själv idag. Jag tänker bli nöjdare. Det tycker jag är ett himla bra mål.