Halvårsdag
Men oj, nu såg jag i almanackan att igår så var det exakt 6 månader sen jag gjorde operationen. Det är svårt att fatta att tiden gått så fort. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på den tiden, en del bra och en del mindre bra.
Jag har inte gått ner lika snabbt eller mycket som jag kanske trott, men på nåt sätt var det mest de första två månaderna som jag var nojigt och fokuserade på det. Det kommer tillbaka då och då, men inte alls i samma utsträckning som förut. Jag vill må bra. Jag vill hänga med i förändringen, och det är redan lite svårt ibland. Att anpassa det jag ser i spegeln med det jag har varit van att se.
Jag försöker verkligen att fokusera på alla vinster som jag redan har uppnått.
Jag mår ju mestadels jättebra nu. Jag kan äta allting. Jag har sällan ont i magen (det var i början och sen nån enstaka period i somras). Jag är piggare. Jag orkar mer. Jag har skurit ned på alla mediciner och mina värden är skitbra (nu har jag fått järnet påfyllt också så nu är till och med det bra). Jag äter mina kosttillskott duktigt och har inga problem med det. Jag tränar flera gånger i veckan (nu kan jag springa 30 minuter i ett sträck) och det är lättare att röra sig. Folk börjar kommentera att jag har gått ner en massa i vikt och jag får komplimanger för kläder och utseende (vilket inte har varit så vanligt förut).
Hur mycket jag har gått ner?
Ungefär 25 kilo. Jag står still i en vecka ungefär, sen går jag ner 0,5-1 kg. Så har det varit för mig hela tiden nästan, utom precis i början då jag gick ner mer. Ibland har det skuttat till lite och försvunnit mer, men oftast har jag inte alls rasat så som många andra verkar göra efter operation. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag tycker att det är ok. I alla fall nu när jag fattat att det inte är "nåt fel".
Det spelar egentligen ingen roll för mig om det tar ett eller två år att nå en målvikt. Jag går ner i snitt ett kilo i veckan och det är helt ok för mig.
Framför allt kanske jag känner att det är priset jag får betala för att jag vill kunna äta "som vanligt", och jag kan ju det. Jag äter ungefär en halv till två tredjedelar av en vanlig portion (beroende på vad det är för mat, t ex så äter jag mycket sallad och då kan jag äta upp nästan en hel portion, medan jag i princip aldrig kan äta upp kolhydraterna oavsett vad det är för mat).
Eftersom jag inte äter så pyttelite så att det är anmärkningsvärt reagerar inte andra på det heller. Det finns folk som inte gjort operationen som äter mindre än vad jag gör (men de kör väl 5:2 eller nåt ;-))
Ibland känner jag det som att jag äter nästan mer än andra, på jobbet till exempel. För jag äter ofta mellanmål, både på förmiddag och eftermiddag (även om det ofta blir bara en frukt) och det är inte många andra som gör. Men för mig funkar det inte annars. Jag mår kasst både om jag äter för fort & för mycket och tvärtom om jag äter för lite åt gången & för sällan. Jag blir helt energilös och hängig. Så jag behöver fylla på med jämna mellanrum.
Däremot skippar jag nästan alltid fikabröd och sånt. Det är inte att jag inte KAN äta det, för det kan jag. Jag är ganska förvånad över det. Jag känner några som gjort operationen som inte äter sötsaker alls - nånsin. Det kanske hade varit bra om jag kunde skippa det, men ibland är jag faktiskt fortfarande sugen på choklad, fikabröd eller snacks. Det är bara det att jag inte är det lika ofta (nån gång i månaden kanske), att det inte är lika svårt att avstå om jag känner att jag nog ändå inte borde (förut var jag helt impulsstyrd på det planet. Det räckte att det låg bullar på ett fat, sen satt jag nästa sekund och mumsade på en utan att ens ha tänkt över beslutet att ta en och sen efteråt "just det jag skulle inte ha nån"), att det räcker för mig att smaka lite även om jag vill ha och att det helt enkelt inte skapar samma sug efter att moffa i sig allt/mer/fler onyttigheter. För mig är det en enorm vinst bara där. Maten styr inte mig. Jag bestämmer själv. Jag vill ju bli "normal" i mitt ätande, och har egentligen inget behov av att vara superstrikt och nån übermensch när det gäller kosten. Jag föredrar faktiskt att ingen tänker på att jag äter annorlunda och att jag KAN smaka på allt (om jag vill det). Det kanske inte är bra, jag vet inte. Men i mitt fall har jag verkligen haft ett helt uppfuckat förhållande till mat och ätande så det känns härligt, befriande och fantastiskt att jag gör bra val för att jag vill och kan. Precis som jag kan göra avsteg utan att det spårar ur.
Det är så himla skönt att inte alls ha samma sug och alltid vilja "ha nåt".
Jag kan ta ett exempel, för ett tag sen åkte vi Finlandsfärja och skulle ta en tur i taxfree-shopen. Jag hade bestämt att jag kunde köpa en sak med mig hem som jag ville ha från godisdelen. Jag gick fram och tillbaka och suckade "alla förpackningar är så stora!" (haha, om nån sagt det till mig för ett år sen hade jag bara himlat med ögonen och sagt "eller hur?") och efter mycket om och men köpte jag ett sexpack med barntablettaskar. Alltså såna där Fruxo, Zoo och Pim-Pim. Så kan det gå.
Jag har inte gått ner lika snabbt eller mycket som jag kanske trott, men på nåt sätt var det mest de första två månaderna som jag var nojigt och fokuserade på det. Det kommer tillbaka då och då, men inte alls i samma utsträckning som förut. Jag vill må bra. Jag vill hänga med i förändringen, och det är redan lite svårt ibland. Att anpassa det jag ser i spegeln med det jag har varit van att se.
Jag försöker verkligen att fokusera på alla vinster som jag redan har uppnått.
Jag mår ju mestadels jättebra nu. Jag kan äta allting. Jag har sällan ont i magen (det var i början och sen nån enstaka period i somras). Jag är piggare. Jag orkar mer. Jag har skurit ned på alla mediciner och mina värden är skitbra (nu har jag fått järnet påfyllt också så nu är till och med det bra). Jag äter mina kosttillskott duktigt och har inga problem med det. Jag tränar flera gånger i veckan (nu kan jag springa 30 minuter i ett sträck) och det är lättare att röra sig. Folk börjar kommentera att jag har gått ner en massa i vikt och jag får komplimanger för kläder och utseende (vilket inte har varit så vanligt förut).
Hur mycket jag har gått ner?
Ungefär 25 kilo. Jag står still i en vecka ungefär, sen går jag ner 0,5-1 kg. Så har det varit för mig hela tiden nästan, utom precis i början då jag gick ner mer. Ibland har det skuttat till lite och försvunnit mer, men oftast har jag inte alls rasat så som många andra verkar göra efter operation. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag tycker att det är ok. I alla fall nu när jag fattat att det inte är "nåt fel".
Det spelar egentligen ingen roll för mig om det tar ett eller två år att nå en målvikt. Jag går ner i snitt ett kilo i veckan och det är helt ok för mig.
Framför allt kanske jag känner att det är priset jag får betala för att jag vill kunna äta "som vanligt", och jag kan ju det. Jag äter ungefär en halv till två tredjedelar av en vanlig portion (beroende på vad det är för mat, t ex så äter jag mycket sallad och då kan jag äta upp nästan en hel portion, medan jag i princip aldrig kan äta upp kolhydraterna oavsett vad det är för mat).
Eftersom jag inte äter så pyttelite så att det är anmärkningsvärt reagerar inte andra på det heller. Det finns folk som inte gjort operationen som äter mindre än vad jag gör (men de kör väl 5:2 eller nåt ;-))
Ibland känner jag det som att jag äter nästan mer än andra, på jobbet till exempel. För jag äter ofta mellanmål, både på förmiddag och eftermiddag (även om det ofta blir bara en frukt) och det är inte många andra som gör. Men för mig funkar det inte annars. Jag mår kasst både om jag äter för fort & för mycket och tvärtom om jag äter för lite åt gången & för sällan. Jag blir helt energilös och hängig. Så jag behöver fylla på med jämna mellanrum.
Däremot skippar jag nästan alltid fikabröd och sånt. Det är inte att jag inte KAN äta det, för det kan jag. Jag är ganska förvånad över det. Jag känner några som gjort operationen som inte äter sötsaker alls - nånsin. Det kanske hade varit bra om jag kunde skippa det, men ibland är jag faktiskt fortfarande sugen på choklad, fikabröd eller snacks. Det är bara det att jag inte är det lika ofta (nån gång i månaden kanske), att det inte är lika svårt att avstå om jag känner att jag nog ändå inte borde (förut var jag helt impulsstyrd på det planet. Det räckte att det låg bullar på ett fat, sen satt jag nästa sekund och mumsade på en utan att ens ha tänkt över beslutet att ta en och sen efteråt "just det jag skulle inte ha nån"), att det räcker för mig att smaka lite även om jag vill ha och att det helt enkelt inte skapar samma sug efter att moffa i sig allt/mer/fler onyttigheter. För mig är det en enorm vinst bara där. Maten styr inte mig. Jag bestämmer själv. Jag vill ju bli "normal" i mitt ätande, och har egentligen inget behov av att vara superstrikt och nån übermensch när det gäller kosten. Jag föredrar faktiskt att ingen tänker på att jag äter annorlunda och att jag KAN smaka på allt (om jag vill det). Det kanske inte är bra, jag vet inte. Men i mitt fall har jag verkligen haft ett helt uppfuckat förhållande till mat och ätande så det känns härligt, befriande och fantastiskt att jag gör bra val för att jag vill och kan. Precis som jag kan göra avsteg utan att det spårar ur.
Det är så himla skönt att inte alls ha samma sug och alltid vilja "ha nåt".
Jag kan ta ett exempel, för ett tag sen åkte vi Finlandsfärja och skulle ta en tur i taxfree-shopen. Jag hade bestämt att jag kunde köpa en sak med mig hem som jag ville ha från godisdelen. Jag gick fram och tillbaka och suckade "alla förpackningar är så stora!" (haha, om nån sagt det till mig för ett år sen hade jag bara himlat med ögonen och sagt "eller hur?") och efter mycket om och men köpte jag ett sexpack med barntablettaskar. Alltså såna där Fruxo, Zoo och Pim-Pim. Så kan det gå.
Om jag verkligen är sugen på nåt sött nu för tiden så köper jag i så fall oftast tablettask eller en minichokladkaka (och det är nästan lite för mycket att käka en hel sån på en gång). Om jag fikar ute så gillar jag t ex Espresso Houses minimuffins. Men mest så blir det helt andra sorters val nu. Om vi ska köpa nåt "gott" blir det ofta bär eller nötter. Det enda jag kan känna riktig sug efter fortfarande, eller som jag lite "triggas" av, är salta saker. Typ popcorn, salta kex och chips. Även om det "tar stopp" ganska snabbt så märker jag att det är nåt som jag faktiskt måste se upp med. Det är inte direkt nåt problem, men det är nog bra att inte sätta sig närmast chipsskålen ens nu ;-)
Jag äter ganska vanlig mat. I sommar har jag ätit mycket ute och då kan det bli lite blandad kvalitet. Men jag tänker oftast på att inte beställa in så "mastig" mat. Helst fisk, kallskuret, sallad, kyckling. Tapas, smårätter, plockmat och förrätter är perfekt. Då kan man liksom välja och får inte så mycket ångest när man lämnar. Men även där har jag vant mig vid att det är så det är. Jag behöver inte äta upp. Jag tar ganska ofta med det som blir över i en låda (jag motiverar inte det med GBP-operationen. Jag säger bara "jag orkade inte äta upp och det var så gott, går det att få det som är kvar med sig?". Har inte blivit nekad nån gång eller tillfrågad om "varför"). Ibland äter min man upp det som är kvar. Ibland frågar jag nån annan i sällskapet om de vill ha (funkar ju mest om det är nåt man tar från ett fat, som tapas och sånt). För mig är det inget problem. Man har också lärt sig lite vad som är "ovärt". Jag tar inte den dyraste maten om jag vet redan innan att jag inte kommer att kunna äta så mycket av den. Å andra sidan kan man väl säga att jag borde unna mig det, eftersom matkostnaden i stort har sjunkit. Jag tar inte pasta eller nåt friterat, nåt som är degigt eller mycket potatis i. Jag har ätit risotto nån gång, men där är det också på gränsen. Det fyller för mycket. Om man ska käka efterrätt föredrar jag frukt, ost eller kanske sorbet (om det inte är för sött). Förut skulle jag ha valt paj, chokladkaka eller nåt sånt. Kanske nån glass med choklad. Det är nog det som funkar allra sämst för mig - nåt som är både sött och fett, typ tårta eller kaka med grädde eller paj med vaniljsås. Jag kan tänka "oj, det ser gott ut", men jag vet att jag blir typ kallsvettig om jag tar mer än en sked av det. Tårta har jag smakat några gånger, men det är verkligen på gränsen.
Jag dumpar inte av att äta några rutor choklad eller några bitar godis, men det är inte lika gott som förut. Det smakar annorlunda. Inte som äckligt eller så, det smakar bara mer sött nu. Det känns snabbt sliskigt. Men ett par bitar kan jag absolut njuta av. Så sorry, det är nog bara vissa som blir helt "avgiftade" och aldrig mer vill smaka sött. Man kan fråga sig lite varför man ens testade vissa saker efter operationen. Man kunde ju bara ha låtit bli...och tänkt att det inte ens gick. Jag är nog inte en sån person. Jag vill gärna testa i alla fall.
Kakor är också en rolig grej. Det trodde jag nog aldrig jag skulle äta igen. Men det gör jag, om än sällan. Förut ville man om man fikade ha en så stor kaka som möjligt eller en sån där stor muffins med chokladbitar i kanske, eller till och med en bakelse om man gick på kondis. Nu ba "vilken tur, de har en liten slät smördegskaka som är stor som en femkrona. Bra, den kan jag ta!". Jag tantfikar helt enkelt. Det ska liksom inte vara nåt extra på/i utan så "rent" som möjligt, och i miniformat. Bragokex och mariekex är sånt jag fortfarande kan äta när det gäller fikabröd. Förut tyckte jag nog att det var trist.
Men fikar jag ute skulle jag nog i nio fall av tio ta en macka, helst en med leverpastej...och så lämnar jag hälften av brödet. Things change.
Samma med glass. Där har jag verkligen inget sug längre. I somras (fast det är den varmaste sommar på evigheter) åt jag vädligt lite glass. När det blev så var det mest isglass (men det är också svårt eftersom de är rätt söta...), youghurtglass (7-Elevens och typ alltid "en liten bägare, nej ta inte så mycket") eller min nya favvo-GB: puckstång vanilj (jag ba: "Är inte den här lite väl stor? Jag orkar inte hela...". Förut "Jag vill ha en stor Magnumstrut. Hoppas det är choklad i botten på stuten också och gärna lite nougatbitar i och nötströssel och blabla").
Jag dumpar inte av att äta några rutor choklad eller några bitar godis, men det är inte lika gott som förut. Det smakar annorlunda. Inte som äckligt eller så, det smakar bara mer sött nu. Det känns snabbt sliskigt. Men ett par bitar kan jag absolut njuta av. Så sorry, det är nog bara vissa som blir helt "avgiftade" och aldrig mer vill smaka sött. Man kan fråga sig lite varför man ens testade vissa saker efter operationen. Man kunde ju bara ha låtit bli...och tänkt att det inte ens gick. Jag är nog inte en sån person. Jag vill gärna testa i alla fall.
Kakor är också en rolig grej. Det trodde jag nog aldrig jag skulle äta igen. Men det gör jag, om än sällan. Förut ville man om man fikade ha en så stor kaka som möjligt eller en sån där stor muffins med chokladbitar i kanske, eller till och med en bakelse om man gick på kondis. Nu ba "vilken tur, de har en liten slät smördegskaka som är stor som en femkrona. Bra, den kan jag ta!". Jag tantfikar helt enkelt. Det ska liksom inte vara nåt extra på/i utan så "rent" som möjligt, och i miniformat. Bragokex och mariekex är sånt jag fortfarande kan äta när det gäller fikabröd. Förut tyckte jag nog att det var trist.
Men fikar jag ute skulle jag nog i nio fall av tio ta en macka, helst en med leverpastej...och så lämnar jag hälften av brödet. Things change.
Samma med glass. Där har jag verkligen inget sug längre. I somras (fast det är den varmaste sommar på evigheter) åt jag vädligt lite glass. När det blev så var det mest isglass (men det är också svårt eftersom de är rätt söta...), youghurtglass (7-Elevens och typ alltid "en liten bägare, nej ta inte så mycket") eller min nya favvo-GB: puckstång vanilj (jag ba: "Är inte den här lite väl stor? Jag orkar inte hela...". Förut "Jag vill ha en stor Magnumstrut. Hoppas det är choklad i botten på stuten också och gärna lite nougatbitar i och nötströssel och blabla").
En sak som jag verkligen tycker är ovärt är pizza. Det har ändå alltid varit ett säkert kort i snabbmatsträsket, men de gånger jag ätit det under det här halvåret har jag varje gång tänkt att det både känns ovärt och ofräscht. Möjligen kan jag tänka mig lyxpizza, typ med chèvre och ruccola. Vanlig bonn-pizza är helt värdo för mig. Det lirar inte riktigt med smaklökarna, och är för flottigt. Det är inte som att jag käkade pizza en gång i veckan förut, men nu är det verkligen så där att jag kan säga "nä, inte pizzeria!" och känna lite avsmak.
Jag kan känna att jag är lite så där obstinat kring det här med GBP-operationen (också). De få som jag berättat för (och som inte själva haft nån koll sen innan) har jag verkligen poängterat vissa saker för "nej, jag äter inte pyttelite och det behöver man inte göra annat än precis i början, sen är det meningen att man ska äta en normal men mindre portion", "om jag låter det sjunka undan kan jag äta om en timme igen", "ja, jag kan äta allt. Även onyttliga saker", "ja, jag FÅR äta det där. Det är jag som bestämmer" och "nej, du behöver inte ta nån hänsyn till mig. Jag äter så mycket jag själv kan och vill och av vad jag vill. Men truga inte, för säger jag nej så vill jag inte äta mer eller just den saken."
Jag kan faktiskt störa mig lite på när nån jag känner som gjort GBP ska poängtera det typ varenda gång man äter nåt (både till mig/andra vänner som redan vet detta och till okända, typ personalen på restaurang) eller ska berätta en massa "sanningar" om hur det är för alla som gjort en GBP.
Hen bara helt opåkallat i alla matsammanhang där det är nån annan med "jag kan inte äta så mycket för jag har gjort en GBP-operation". Ehhh...okej, och det behövde du säga för att...? Och sen varje gång man äter hemma hos hen eller nån annan (alltså, detta är flera år efter operationen) så säger hen "nu kan inte jag äta mer", "jag tar bara lite av det här", "den där saken kan inte jag äta", "nu är jag mätt", "så här lite la jag upp på min tallrik", "oj, nu måste jag ta en paus". Det är inte ens i nåt läge där hen behöver påpeka nåt av detta eftersom man lägger för sig själv och ingen liksom ifrågasätter om hen inte skulle äta upp iom att alla vet (kanske för att hen nämner det varenda gång man äter nåt enda litet i hens sällskap?) att hen är opererad. Ändå äter hen ju allt (dvs även sötsaker och godis) samt ungefär samma mängd som jag, eller nån annan i sällskapet som är liten i maten, äter. Jag tycker ärligt talat att det är lite pinsamt. För jag fattar inte riktigt grejen. Är det nåt slags tvångsbeteende?
En annan jag känner håller också på så där och ska varje gång det är fika, middag eller alkohol poängtera att hen inte "kan äta sånt på grund av GBP-operationen". Hen brukar ofta sitta och sippa på ett glas vatten och titta när andra äter eller dricker. Samma läge där - de som är med vet detta sen innan, undrar inte ens varför hen inte vill ha nåt och det är kanske fler i sällskapet som avstår (utan att motivera det för alla eller ha en särskild anledning). För mig påminner det om typiskt bantingsbeteende.
Jag tycker att alla som tagit tag i sitt problem, som gör det som de och kroppen mår bäst av utifrån vad man själv känner och som vågat genomgå ett ingrepp som GBP är duktiga och modiga. Men ärligt talat - att inte äta fikabröd för att man dumpar av det är ju inte precis nåt man behöver skryta om? Det är i sig inte en prestation. Det är som att vara nötallergiker och låta bli att käka en påse nötter. Eller? Det kanske var taskigt?
Det är kanske mer som att vara alkis och avstå från att dricka för att man tar antabus.
Förlåt, men jag stör mig faktiskt på det där. För det är inte så att man inte KAN dricka alkohol om man gjort GBP. En del kanske inte vill och en del kanske upplever obehag av det, men det är ju sällan som nån gör en stor affär av att hen minsann inte kan äta sparris eller apelsin längre. För det är liksom inget nån skulle tänka "oj, vad duktigt att hen avstår från sparrisen" om - alltså helt ointressant att orera om.
Alltså, jag har inget emot själva grejen att man avstår från en del saker, pga valfri anledning. Det är bara den där viktigpetter-grejen som stör mig. Ja, men det är en big deal för dig, men för resten av världen är det inte det. Särskilt inte tjugonde gången du påtalar detta i sammanhang där ingen frågar eller kanske ens lagt märke till det om du inte sagt nåt.
Dessutom tycker jag att det blir snett om man påstår att alla som gjort en GBP ska funka på samma sätt och att det är nån absolut sanning som måste gälla andra. Typ "det GÅR inte att gå upp i vikt" (och så har hen själv gått upp...) eller "man kan inte äta nåt som är sött, ever" eller "det går inte att dricka alkohol" eller "det går inte att äta apelsin" eller "man kan inte dricka kolsyrat efter operation" eller "man går ner 40 kilo på fyra månader".
Säg "JAG" och "MIG". Jag har valt att inte äta fikabröd för det får mig att må dåligt. Jag har valt att inte dricka alkohol. För mig funkar det inte med kolsyrat. Jag gick ner X kilo på X veckor (btw, du tror inte viktnedgången är lite relaterad till urspungsvikt, kön och ålder också?).
Jag kom just på att hen i det här fallet alltid varit av ett och samma kön. Jag säger inget mer specifikt om det än att ÄR DETTA EN KILLGREJ?
Seriöst, man är väl olika oavsett, men jag blir lite tjurig när nån outar min operation för andra för att hen själv vill orera om det i alla möjliga sammanhang. Jag vill välja själv och för mig är det inget nån annan har med att göra. Jag har gått ner i vikt. Resten kan andra skita i.
Jag kan faktiskt störa mig lite på när nån jag känner som gjort GBP ska poängtera det typ varenda gång man äter nåt (både till mig/andra vänner som redan vet detta och till okända, typ personalen på restaurang) eller ska berätta en massa "sanningar" om hur det är för alla som gjort en GBP.
Hen bara helt opåkallat i alla matsammanhang där det är nån annan med "jag kan inte äta så mycket för jag har gjort en GBP-operation". Ehhh...okej, och det behövde du säga för att...? Och sen varje gång man äter hemma hos hen eller nån annan (alltså, detta är flera år efter operationen) så säger hen "nu kan inte jag äta mer", "jag tar bara lite av det här", "den där saken kan inte jag äta", "nu är jag mätt", "så här lite la jag upp på min tallrik", "oj, nu måste jag ta en paus". Det är inte ens i nåt läge där hen behöver påpeka nåt av detta eftersom man lägger för sig själv och ingen liksom ifrågasätter om hen inte skulle äta upp iom att alla vet (kanske för att hen nämner det varenda gång man äter nåt enda litet i hens sällskap?) att hen är opererad. Ändå äter hen ju allt (dvs även sötsaker och godis) samt ungefär samma mängd som jag, eller nån annan i sällskapet som är liten i maten, äter. Jag tycker ärligt talat att det är lite pinsamt. För jag fattar inte riktigt grejen. Är det nåt slags tvångsbeteende?
En annan jag känner håller också på så där och ska varje gång det är fika, middag eller alkohol poängtera att hen inte "kan äta sånt på grund av GBP-operationen". Hen brukar ofta sitta och sippa på ett glas vatten och titta när andra äter eller dricker. Samma läge där - de som är med vet detta sen innan, undrar inte ens varför hen inte vill ha nåt och det är kanske fler i sällskapet som avstår (utan att motivera det för alla eller ha en särskild anledning). För mig påminner det om typiskt bantingsbeteende.
Jag tycker att alla som tagit tag i sitt problem, som gör det som de och kroppen mår bäst av utifrån vad man själv känner och som vågat genomgå ett ingrepp som GBP är duktiga och modiga. Men ärligt talat - att inte äta fikabröd för att man dumpar av det är ju inte precis nåt man behöver skryta om? Det är i sig inte en prestation. Det är som att vara nötallergiker och låta bli att käka en påse nötter. Eller? Det kanske var taskigt?
Det är kanske mer som att vara alkis och avstå från att dricka för att man tar antabus.
Förlåt, men jag stör mig faktiskt på det där. För det är inte så att man inte KAN dricka alkohol om man gjort GBP. En del kanske inte vill och en del kanske upplever obehag av det, men det är ju sällan som nån gör en stor affär av att hen minsann inte kan äta sparris eller apelsin längre. För det är liksom inget nån skulle tänka "oj, vad duktigt att hen avstår från sparrisen" om - alltså helt ointressant att orera om.
Alltså, jag har inget emot själva grejen att man avstår från en del saker, pga valfri anledning. Det är bara den där viktigpetter-grejen som stör mig. Ja, men det är en big deal för dig, men för resten av världen är det inte det. Särskilt inte tjugonde gången du påtalar detta i sammanhang där ingen frågar eller kanske ens lagt märke till det om du inte sagt nåt.
Dessutom tycker jag att det blir snett om man påstår att alla som gjort en GBP ska funka på samma sätt och att det är nån absolut sanning som måste gälla andra. Typ "det GÅR inte att gå upp i vikt" (och så har hen själv gått upp...) eller "man kan inte äta nåt som är sött, ever" eller "det går inte att dricka alkohol" eller "det går inte att äta apelsin" eller "man kan inte dricka kolsyrat efter operation" eller "man går ner 40 kilo på fyra månader".
Säg "JAG" och "MIG". Jag har valt att inte äta fikabröd för det får mig att må dåligt. Jag har valt att inte dricka alkohol. För mig funkar det inte med kolsyrat. Jag gick ner X kilo på X veckor (btw, du tror inte viktnedgången är lite relaterad till urspungsvikt, kön och ålder också?).
Jag kom just på att hen i det här fallet alltid varit av ett och samma kön. Jag säger inget mer specifikt om det än att ÄR DETTA EN KILLGREJ?
Seriöst, man är väl olika oavsett, men jag blir lite tjurig när nån outar min operation för andra för att hen själv vill orera om det i alla möjliga sammanhang. Jag vill välja själv och för mig är det inget nån annan har med att göra. Jag har gått ner i vikt. Resten kan andra skita i.