Lucifer must die

Har denna vecka fått fyra eller fem kommentarer på jobbet om att jag gått ner i vikt. Tycker inte det syns jättestor skillnad nu och för några veckor sen. Men kan väl lite vara att en del inte sett mig sen i juni iom att det varit semestertider och så. Sen har jag faktiskt börjat med en sak jag hatade förut - att ha mer åtsittande kläder. Förut köpte jag alltid största storleken jag hittade oavsett. För att jag inte ville att nåt skulle sitta åt runt magen. Men nu inser jag att det inte heller är så smickrande. Man ser inte smalare ut för det liksom. Sen inser jag att ett stort plus med jeans (hade förut mest tights och kjol eller tights och klänning) är att det faktiskt håller in magen lite. Och det är där det mesta av mitt fett fortfarande finns, så det hjälper ju looken lite.

 

Med träningen går det förvånansvärt bra - pepppar, peppar. Var dålig några dagar och sen bortrest, men då promenerade jag sjukt mycket så jag fick lite motion i alla fall. Det var lite segt att komma igång igen, men samtidigt känner jag mig rastlös och irriterad om jag inte tränar alls. Känns liksom som att musklerna förtvinar ;-)

Dessutom tänker jag hela tiden på hur mycket skönare det är att orka, att känna att kroppen klarar mer och att varje gång jag rör mig "extra" så är det bra för kroppen, vikten och hälsan.
Förut var det hela tiden en kamp och allting var så mycket skuld, ångest och att jag aldrig tyckte att det jag gjorde var bra nog - eftersom jag kunde gå ner 10-15 kilo och veta att jag ännu är fet. Och då var varje dag en kamp för att klara av maten, träning och allting.
Visst, det är fortfarande nåt jag måste anstränga mig för, men nu ser jag skillnad och känner skillnad. Framför allt tänker jag på ett annat sätt. Jag vågar tro att det går och att jag kommer att gå ner mer. Jag ser att det jag gör ger utdelning. Jag tycker att jag är duktig, att det jag gör är bra och känner att det är värt det.
Idag sprang jag 20 minuter i ett sträck. Folk ba "jaha?". Jag ba "WOW, jag är enormt hurtig!".
Jag tycker att jag har gjort såna stora framsteg att jag knappt kan fatta det. Seriöst, förut höll jag på att spy om jag sprang efter bussen (vilket jag btw sällan gjort pga just det samt "tjock person försöker springa = pinsamt").
Jag är fan bäst! (Jämfört med mig själv för ett halvår sen alltså).

 

Det knepiga är ju att jag fortfarande är tjock. För andra. Jag kan nog gå ner 20 kilo till utan att bli mager. Men jag har 12 kilo kvar till den vikt som jag tycker är ok, som är den vikt jag pratade med dem om på sjukhuset. Och det känns som att det är nåbart och bara den känslan....Jag får ser hur jag känner när jag är där. På vissa ställen av kroppen tycker jag att jag är helt ok nu, så det mesta är fortfarande på magen och där vill jag gärna att det ska förvinna mer.

Har gått ner ytterligare en storlek i jeans. Tror jag ska prova ett par i storleken under denna nästa gång jag är i en klädaffär och se om jag får på mig dem.

 

Det är fortfarande kluvet kring hur jag ser på min kropp och andra ser på den. Eller hur olika personer ser på mig. Ena stunden säger nån att det syns att jag gått ner och nästa raglar en full kille på stan (som iofs skriker otidigheter till alla han ser) förbi mig och väser att jag är tjock och ful (man ba "yeah, du är inte vidare snygg du heller") och så reser sig en ung kille för mig i tunnelbanan (var han bara snäll eller trodde han att jag var på smällen?), andra stunden känner jag mig "smal", "vanlig" och som att jag inte fattar hur jag fortfarande kan vara nästan tjugo kilo från idealvikt. Var ska allt det tas ifrån?

Blir också konstigt när en kollega jag jobbat med i flera år säger till mig inför helt ny kollega (som är smal och vältränad) "Oj vad smal du är nu". Den personen bara "ehhhh?", tittar på mig och ser konfunderad ut. För jämfört med min all time high för några år sen är jag mager nu, men jämfört med typ normala människor är jag nog fetast på min avdelning fortfarande (om man nu ens ska se det så).

 

Vilket ytterligare för mig in på det där med att jag har noll koll på vad som är "normalt". Förut tänkte jag bara "jag är fet, andra väger mindre = smala". Nu börjar jag fundera på vad som är normalvikt. Jag kan inte avgöra om nån väger fem eller tio kilo mer än "normalvikt" eller faktiskt är tjock. För mig har det liksom bara funnits smal (som i att man tänker "oj, smal") och sen "normal" (typ alla som väger mindre än mig) och sen stort glapp och så jag som är "fet" och sen möjligen om nån har varit enormt stor så har jag tänkt "kanske lite tjockare än mig". Men jag har egentligen inte sett nästan nån jag känner som annat än "lite knubbig" även om det vägt nästan lika mycket som mig. Så nu börjar jag ibland tänka att jag faktiskt inte kan avgöra om nån är överviktig, för att jag alltid jämfört med mig och bara tänkt att alla är "smalare".

Svårt att förklara.

Jag skulle vilja veta vad folk väger för att liksom få nåt slags normalkurva och förstå vad som är övervikt, knubbig, normal och smal i förhållande till andras kroppar. Inte av nån annan anledning än för att förstå hur min egen kropp och vikt faktiskt förändrats. Typ "jag väger X kilo mer än Y, som jag tycker är normalviktig".

Samma sak med klädstorlekar. Vad har folk för klädstorlekar egentligen?

Jag antar att medium är genomsnittsstorleken, men det måste ju skilja sig en del mellan olika kläder också. Om jag kan ha klänningar och tröjor i "vanlig" large (dvs inte tjockisstorlek) utan att de sitter som korvskinn så undrar jag ju hur stort glappet är till medium. Jag hör ju ibland hur kollegor pratar om jobbkläder och ber om large på tröjor, och nästan ingen har i alla fall small - ens de småväxta och smala.
Men vad är normalstorlek annars? 36? 38? 40? Jag har ju sällan kunnat ha mindre storlekar än XL-3XL (som i "känt mig bekväm i". Har väl troligen kunnat klämma mig i mindre storlek, men inte tyckt att det känts bra) och jag använder ännu kavajer, hoodies och ytterplagg som är stora storlekar. Nu börjar jag väl se att det inte ser så bra ut, men det är inte som att det ser helt galet ut heller. Samtidigt som jag då alltså har köpt nytt i L, som dessutom sitter löst. Köpte en kjol i L som är för stor redan. Det är skitskumt. Känns som att storlekar är helt godtyckliga. Hur ska jag veta vad jag ska ha för storlek på kläder nu. Känns som att jag har allt från M till 2XL på kläder jag faktiskt kan använda nu.
Men det är kul att prova kläder och tänka "äh vad fan jag tar en mindre storlek och kollar" och alla gånger så har det varit den mindre storleken som sett bäst ut. Det är liksom där jag "fattar" viktnedgången - i provrummet. Annars inte lika mycket.