Lucifer must die

Halvårskontrollen är avklarad och gick bra. Inser att jag är ganska självkritisk och förminskar (vilket för all del är ett bra ord, på andra områden) min insats och hur det gått. Dietisten och jag hade ett bra samtal om varför jag tycker att det gått långsamt, upplever det som att det går långsammare för mig och att jag kan äta mer än andra som gjort GBP. Hon tyckte tvärtom att det går ovanligt bra för mig för att jag har självinsikt kring vad som är mina problem, inte är så fokuserad på kilon och att jag kan äta normalt. Och mår bra.

 

Det här med medicinerna är ju helt fantastiskt egentligen, och att jag kan träna.
Jag dricker för lite. Jag äter för snabbt. Jag är dålig på regelbundenhet. Jag är dålig på mellanmål. Men när vi började prata om det lite mer så inser jag att jag ändå ändrat ganska mycket kring det som är riktigt kasst och att det här faktiskt är saker som går rätt lätt att fixa med lite ansträngning, och att jag ofta ändå gör det hyfsat.

 

Vi pratade också om vad man kan vänta sig för resultat med vikten och hon sa att den vikt man har efter 1-2 år (beroende på hur snabbt man går ner) troligen är den vikt man kommer att ha sen. Jag har gått ner 71 procent av min övervikt nu, och det tycker jag är rätt bra. Men jag känner mig inte färdig än. Jag har funderat lite fram och tillbaka kring vad som är realistiskt och jag har nog landat i att jag tror att jag siktar på att gå ner 7-10 kilo till. Jag tror att det är ganska lagom för mig. Både i att jag då är normalviktig, att det känns görbart med att jag vill leva normalt och äta allt och träna 2-3 gånger i veckan.

 

När det gäller klädstorlekar så tycker jag att det är knepigt fortfarande. Jag är fortfarande i samma läge som förut - för att kännas bekvämt så vill jag fortfarande ha XL på överkroppen (har kommit i både L och M beroende på modell och märke), men när det gäller tights, kjolar och liknande så är L ofta på gränsen till för stort. Medan jag i jeans har 44 (minsta storleken på plus size) och de sitter lite löst, men fortfarande inte riktigt tycker att jag kan ha vanliga 42.

 

Förut tyckte jag att jag kunde ha klänningar, blusar och ytterplagg som jag haft förut, iom att jag gärna vill att saker ska sitta löst. Men nu börjar till och med jag se att det ser lite slafsigt ut om saker liksom hänger som påsar på en. Det är inte riktigt snyggt. Men jag har verkligen supernoja för att vara en sån där som inte inser sin egen begränsning och klämmer sig i nåt tajt och lite för litet för att jag känner mig "smal".

Det blev lite akut med ytterkläder när alla mina fina rockar och jackor verkligen satt illa och påsigt. Hittade inte nåt fint i affärerna (var handlar man ytterkläder om man inte vill ha en täckjacka?) så jag handlade min vana trogen på nätet. En duffel och en röd (!) kappa. Jag skulle typ aldrig ha valt ett rött plagg förut. Det är ju den sista färg en fet person vill ha på sig. Och nu tyckte jag att den var typ....fin.

Grejen är att jag fortfarande tycker att det är jobbigt att nåt är lite figursytt och känner mig väldigt obekväm med det, samtidigt som jag kan se att det nog gör att jag ser lite mindre ut. Det är för min del fortfarande magpartiet som är det kritiska och där jag behöver mina extra centimeter. Den ena kappan var storlek 48 och den andra 50. Det är ju fortfarande stora storlekar tycker jag, men det känns verkligen som en seger att inte alltid bara gå direkt på största storleken och utgå ifrån att det är den jag behöver. Ska bli spännande att se vad som är min slutgiltiga klädstorlek, sen om ett år eller så.