Lucifer must die

Passar på att blogga när jag har tillgång till dator (på fritiden, på jobbet vill jag inte precis sitta och skriva privata grejer via jobbdatorn). Är fortfarande för lat för att blogga via mobil eller platta (orka när man inte har ett ordentligt tangentbord!).

 

Maten: Jag vet faktiskt inte om jag äter så bra just nu. Jag tappar lusten att äta när det är så varmt, och det känns som om jag mest vill äta plockmat och inte en hel måltid. Typ små salta kex, jordgubbar, melon, oliver, biggaråer, gurkbitar, minimorötter, körsbärstomater, ostbitar. Igår var vi hos kompisar på middag och de hade dukat upp "gör det själv"-sallad. Helt perfekt. Man plockade ingredienser ur olika skålar och kunde ta det man var sugen på själv och så mycket man ville ha av just det. Babyspenat, parmesan, bönor, äpple, fetaost, tomater, kyckling, majs, krutonger och en massa annat smarrigt. Det är sånt jag är sugen på. Så det är svårt att få i sig mellanmål när man knappt orkar få i sig huvudmål. Men kalormässigt är det nog inte som att jag ligger på nån svältnivå direkt.

Men jag äter verkligen allt nu. Jag har slutat noja över att magen inte ska palla. Ibland gör den inte det, men det kan vara olika från gång till gång vad det är som utlöser magknip eller illamående. Oftast är det för mig att jag ätit för snabbt eller lite för mycket. Självklart väljer jag mat och mellanmål annorlunda nu. Jag tycker inte jag mår bra om jag äter för mycket "tomma kalorier" så jag tror att det styr mycket på ett omedvetet plan också. Jag väljer bort vissa saker direkt. Jag lämnar ofta mat, eller sparar till sen. Köper en liten förpackning. Tar en mini-variant. Smakar av nån annans istället för att köpa eget. Lämnar även smarriga saker till en annan dag för att jag redan ätit det jag behöver den dagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att tänka.

Men det funkar inte alltid. Ibland tänker jag fortfarande "va fan hände där?" när jag suttit och slentrianätit en halv påse popcorn medan jag tittat på TV och sen mår superkasst. Eller trycker i mig en hel macka på några minuter och sen kommer på att det var för mycket. Framför allt har jag svårt att handla mat på ett realsitiskt sätt. Ögonen vill ha mer än vad jag behöver och kan äta, så "det där vore gott att köpa hem"-tänket finns ännu kvar. Om än inte när det gäller samma saker riktigt.

Dricka: Det är många tillfällen till alkoholintag på sommaren, men där är det helt tydligt att jag inte både kan äta eller dricka. Jag måste välja. Öl kan jag nu få i mig kanske en halv (även om det tar ett tag) om det är nåt ljust och lättdrucket. Vin funkar lite bättre, men jag tror att jag som mest druckit tre glas på en hel kväll (typ fem-sex timmar). Drinkar tycker jag är bäst (om de inte är för söta), men det går inte heller att dricka så mycket av.

Vatten dricker jag för lite, även om jag försöker att alltid ha en vattenflaska med mig, både på jobbet och hemma.

 

Kolsyrat är väl den stora lasten nu. Jag dricker fortfarande lightläsk, men ungefär lika mycket mineralvatten. Grejen är bara att det är så ovärt. Även om jag nu köper 0,5 l-flaskor så kan jag kanske dricka en tredjedel per tillfälle (och ofta inte ens det) så jag brukar ha tre-fyra olika öppnade flaskor utspridda i kylskåpet, i väskan, på skrivbordet. Gissa om de hinner bli avslagna? Dessutom är det lätt mitt värsta besvär att jag ibland tar för stor klunk eller ibland glömmer mig och dricker och äter samtidigt. Funkar ok om jag sippar på ett glas vanligt vatten, men när jag tar en klunk kolsyrat medan jag äter...ouch...Det gör ont. Plus att jag får hicka. Det har hänt massor av gånger. Jättejobbigt!

 

Träning: Ja. Nej. Ibland.
Jag tränar. Det är bra. Men det är för lite. Jag vill egentligen träna mer. Men just nu är det inte alls bra för det är för varmt för mig så jag kan varken gå ut och promenera nåt längre eller träna i gymmet. Jag mår ju riktigt dåligt om jag försöker. Känns inte bra alls att vädret ska påverka mig så mycket. Nu hade det annars varit bästa läget att trappa upp. Surt!

 

Vikt: Det funkar precis som det gjort större delen av tiden. Står still, sen ett litet skutt nedåt, står still, skutt. Osv. Men det tickar ju på långsamt nedåt. Jag väger mig max en gång veckan nu, och har inga särskilda känslor inför det så till vida att det inte stressar mig på samma sätt längre. Jag tror att det var den där magiska 20-kilosgränsen och sen att jag nu väger mindre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (som jag kan komma ihåg). Det gör att jag vet att jag kommit längre än jag gjort med nåt annat.

 

Operationen: Förra veckan vara det 4 månadersdagen sen operationen. Kan knappt fatta det. Tiden har gått så fort och jag har haft så himla mycket annat som jag behövt fokusera på så det känns mycket avlägset nu...

 

Andras reaktioner: Haha, det är lite lustigt. Nästan ingen har sagt nåt. Min man och min familj har kommenterat lite, men inte mycket alls. Och framför allt ingen på jobbet. Jo, kanske en kollega som bara "du har gått ner i vikt" och sen var det bra med det och en annan som visste om operationen har också kommenterat. På ett sätt tycker jag att det är skönt att ingen säger nåt, men samtidigt är det lite, lite konstigt. Nu syns det ju. Speciellt eftersom jag har kvar en del kläder som jag hade då, så de sitter mycket lösare. Det finns en massa anledningar till att jag tror att ingen säger nåt, och för min del så är det bara skönt att slippa fokus på det. Jag vill liksom inte prata om operationen och min vikt är min ensak. Jag har bara inte det behovet i det sammanhanget. Självklart vill jag ha bekräftelse, men det är liksom inte från de människorna i alla fall.

 

Kroppen: Det är väl det jobbiga att fettet försvinner från de ställen där jag inte har mest och att allt börjar bli mer "sladdrigt". Magen gillar jag inte alls. Men jag har gått ner flera klädstorlekar, så nu kan jag ha typ bland de minsta storlekarna i "tjockisrutan", så snart är det nog dags att kolla L och XL på vanliga avdelningar. Köpte ju en H&M-klänning i L från vanlig avdelning. Ja, den är tajt och ja, den är töjbar. Men ändå! Det går åt rätt håll. OCH - köpte jeans igår. Det var nog tjugo år sen jag hade ett par (inte pga storlek enbart, utan pga att det inte är min stil riktigt).