Ups & downs
BRA SAKER JUST NU:
Smalare fingrar
På sommaren brukar mina fingrar svullna. Jag har inte så tjocka fingrar från början, men det är ändå så att jag extra varma dagar skippat vigselringen på grund av att det känts obekvämt när den suttit för tajt efter några timmar. Nu kan det vara hur varmt det vill, mina ringar sitter löst. Kanske inte odelat positivt då det är några ringar jag inte ens kan ha längre eftersom de blivit så stora, men då inser man i alla fall att det hänt en del med vikten!
På sommaren brukar mina fingrar svullna. Jag har inte så tjocka fingrar från början, men det är ändå så att jag extra varma dagar skippat vigselringen på grund av att det känts obekvämt när den suttit för tajt efter några timmar. Nu kan det vara hur varmt det vill, mina ringar sitter löst. Kanske inte odelat positivt då det är några ringar jag inte ens kan ha längre eftersom de blivit så stora, men då inser man i alla fall att det hänt en del med vikten!
Jeans
Fick ju ett infall och köpte ett par jeans för typ två veckor sen. Fyra storlekar mindre än byxor jag hade när jag var som fetast. Det är bara det att de redan börjar bli för stora. När jag tar av mig dem kan jag bara dra dem rakt ned, behöver inte knäppa upp dem (knappgylf). Jaha, känns rätt konstigt att det går så snabbt nu. Men mest bra.
Fick ju ett infall och köpte ett par jeans för typ två veckor sen. Fyra storlekar mindre än byxor jag hade när jag var som fetast. Det är bara det att de redan börjar bli för stora. När jag tar av mig dem kan jag bara dra dem rakt ned, behöver inte knäppa upp dem (knappgylf). Jaha, känns rätt konstigt att det går så snabbt nu. Men mest bra.
Toppenvärden
Var hos diabetessköterskan för halvårskontroll. Mitt blodsocker är bättre än det nånsin varit och blodtrycket är också bra, samt alla andra värden. Allt är i princip som på en frisk person! Yay! Ska fortsätta med låg dos av nattinsulin ett tag till dock eftersom det är fastevärdet som varit mitt sämsta, men mitt mål är att sluta med det också. Och det tror de kan bli verklighet om jag fortsätter gå ner samt motionerar.
Var hos diabetessköterskan för halvårskontroll. Mitt blodsocker är bättre än det nånsin varit och blodtrycket är också bra, samt alla andra värden. Allt är i princip som på en frisk person! Yay! Ska fortsätta med låg dos av nattinsulin ett tag till dock eftersom det är fastevärdet som varit mitt sämsta, men mitt mål är att sluta med det också. Och det tror de kan bli verklighet om jag fortsätter gå ner samt motionerar.
DÅLIGA SAKER JUST NU:
Järnbrist
Mitt järnvärde är kasst. Utgår från att jag måste göra en ny ferinject-infusion. Jag kan inte äta järntabletter eftersom min mage pajar då, och jag försöker äta saker med mycket järn i samt ta blutsaft osv, men det räcker tydligen inte...Jobbigt! Kanske en förklaring till att jag blir helt förstörd och orkeslös en gång i månaden...Jag har haft järnbrist förut, och nu iom GBP-operationen ökar väl risken ännu mer. Måste gå till läkaren och diskutera hur jag ska göra.
Mitt järnvärde är kasst. Utgår från att jag måste göra en ny ferinject-infusion. Jag kan inte äta järntabletter eftersom min mage pajar då, och jag försöker äta saker med mycket järn i samt ta blutsaft osv, men det räcker tydligen inte...Jobbigt! Kanske en förklaring till att jag blir helt förstörd och orkeslös en gång i månaden...Jag har haft järnbrist förut, och nu iom GBP-operationen ökar väl risken ännu mer. Måste gå till läkaren och diskutera hur jag ska göra.
Ändan bar...nästan
Ni vet såna där mardrömmar när man går utan byxor på stan. Det hände mig på riktigt häromdagen. Fast utan kjol. Fast inte riktigt så. Har en skön långkjol jag haft nån månad. En med resårlinning. Den är nog XL eller möjligen L. Hur som helst gick jag på stan och kände plötsligt att jag liksom trampade på fållen till kjolen (och även om den är lång så är den inte så lång) och sen kände jag hur den liksom gled ned över höftena. Nu ska sägas att jag 1) hade cykelbyxor under - alltså ingen rumpa bar 2) hade en lång tunika över 3) hann dra upp den väldigt snabbt och den hade liksom glidit ned, men var inte runt fotknölarna direkt...Men åndå! Jag skämdes nästan ihjäl.
Ni vet såna där mardrömmar när man går utan byxor på stan. Det hände mig på riktigt häromdagen. Fast utan kjol. Fast inte riktigt så. Har en skön långkjol jag haft nån månad. En med resårlinning. Den är nog XL eller möjligen L. Hur som helst gick jag på stan och kände plötsligt att jag liksom trampade på fållen till kjolen (och även om den är lång så är den inte så lång) och sen kände jag hur den liksom gled ned över höftena. Nu ska sägas att jag 1) hade cykelbyxor under - alltså ingen rumpa bar 2) hade en lång tunika över 3) hann dra upp den väldigt snabbt och den hade liksom glidit ned, men var inte runt fotknölarna direkt...Men åndå! Jag skämdes nästan ihjäl.
Det är skitjobbigt för mig att jag har en sån konstig figur där magen är tjockast och jag inte har så mycket arsle och höfter. För om nåt inte sitter uppe i midjan så finns det liksom inget "stopp" på vägen. Det är därför jag inte så ofta haft byxor eller kjol med fast linning, för allt glider liksom ned och jag har i alla fall tidigare varit för fet för att hitta nåt skärp som funkar. Feta personer har inte så ofta skärp verkar det som, eller så har jag bara inte hittat nåt. Känns jobbigt med mina nya jeans också, som redan börjar glida ner och bli lite för baggy. Känns deppigt att jag ändå bara verkar kunna ha kläder med resårlinning pga att min kropp är så knepigt konstruerad.
Aldrig nån beachbrud
Verkar superhärligt för de flesta som opererar sig att kroppen liksom bara magiskt krymper rakt över och så vips kan man ha bikini en dag. Alltså, det är inte så att jag inte skulle få på mig en bikini nu (kunde jag nog förut också). Finns säkert nån jag går i...men det är helt uteslutet att jag skulle visa mig offentligt i en. Och det kan inte minus 20 kilo till på vågen fixa. Seriöst så är min kropp helt förstörd. Allt är sladdrigt, löst och dallrigt. Jag ser för jävlig ut i badkläder. Bikini - aldrig. Baddräkt - tveksamt.
Brösten är verkligen ledsna och sorgliga saker. Inte för att jag har haft några jättebomber tidigare, men där kan jag lugnt säga att det försvunnit fett. Det sa liksom bara slurp. Jag hade 90C-95C i bh förut och nu glipar det tomt i kuporna i de flesta av mina gamla bh:ar. Det är liksom som om halva kuporna är tomma och de "strutar ut" från kroppen och glappar. Samtidigt har jag inte gått ner så mycket i omfång i ryggen så att jag inte kan knäppa in dem längst in och det är lagom. Så jag tror att jag kanske ska ha B-kupa nu, men ändå inte är smal nog att ha 80. Jag vet inte. Hatar att stå i ett provrum och svettas. Jag tror inte jag har provat bh i affär på minst tio år. Jag köper och provar hemma, och de som inte passar lägger jag i en låda...väldigt ekonomiskt.
Och nu är det väl länge sen mina tuttar var särskilt perky (om nånsin), men nu är de sannerligen ledsna på alla sätt. Taxöron brukar man väl säga. Inte för att det är nåt fel på taxöron, om de sitter på en TAX. Fy fan vad deppigt att inse att brösten kunde bli ännu mer oaptitliga ! Jag har aldrig nånsin tänkt på att operera brösten förut, men nu känns det som om jag måste fixa dem när jag gått ner klart. Jag kan ju inte gå runt med bh dygnet runt.
Verkar superhärligt för de flesta som opererar sig att kroppen liksom bara magiskt krymper rakt över och så vips kan man ha bikini en dag. Alltså, det är inte så att jag inte skulle få på mig en bikini nu (kunde jag nog förut också). Finns säkert nån jag går i...men det är helt uteslutet att jag skulle visa mig offentligt i en. Och det kan inte minus 20 kilo till på vågen fixa. Seriöst så är min kropp helt förstörd. Allt är sladdrigt, löst och dallrigt. Jag ser för jävlig ut i badkläder. Bikini - aldrig. Baddräkt - tveksamt.
Brösten är verkligen ledsna och sorgliga saker. Inte för att jag har haft några jättebomber tidigare, men där kan jag lugnt säga att det försvunnit fett. Det sa liksom bara slurp. Jag hade 90C-95C i bh förut och nu glipar det tomt i kuporna i de flesta av mina gamla bh:ar. Det är liksom som om halva kuporna är tomma och de "strutar ut" från kroppen och glappar. Samtidigt har jag inte gått ner så mycket i omfång i ryggen så att jag inte kan knäppa in dem längst in och det är lagom. Så jag tror att jag kanske ska ha B-kupa nu, men ändå inte är smal nog att ha 80. Jag vet inte. Hatar att stå i ett provrum och svettas. Jag tror inte jag har provat bh i affär på minst tio år. Jag köper och provar hemma, och de som inte passar lägger jag i en låda...väldigt ekonomiskt.
Och nu är det väl länge sen mina tuttar var särskilt perky (om nånsin), men nu är de sannerligen ledsna på alla sätt. Taxöron brukar man väl säga. Inte för att det är nåt fel på taxöron, om de sitter på en TAX. Fy fan vad deppigt att inse att brösten kunde bli ännu mer oaptitliga ! Jag har aldrig nånsin tänkt på att operera brösten förut, men nu känns det som om jag måste fixa dem när jag gått ner klart. Jag kan ju inte gå runt med bh dygnet runt.
Sen är det ju så att jag som aldrig haft nån direkt midja nu faktiskt börjar skönja nåt slags vag insvängning i mitten av torson. Yay! Det tråkiga är bara att den delen av fettet som är över naveln ser ju rätt "ok" ut (bristningar och blekt sladder till trots är det inte så att jag mår direkt dåligt när jag ser det. Det ser inte bra ut, men det är liksom uthärdligt), men nedermagen (låter som man är nån kossa med fyra olika magar) ser för jävlig ut. Det är en stor, gropig, sladdrig påse som oformligt skumpar runt på nedre delen av magen. Jag hade ju detta förut också, men då var den i alla fall fast - fylld med fett. Vilket ser äckligt ut på ett annat sätt. Men detta är ju groteskt. Det är som nån bulldeg med för mycket mjöl i. Inte ens blank, slät och pösig som förut, utan degig och gropig, ledsen och läskig. Jag kommer lätt att kvala in till en bukplastik när jag är "klar". Jag har verkligen hängmage och det kommer ju bara att bli värre ju mer man går ner. Jag tror tyvärr inte att träning fixar det, för det handlar om huden och inte om innehållet. Det är inte direkt som att jag kan fylla ut skinnet med en magmuskel som tar den platsen. Skulle iofs se kul ut med en svällande bicepsvalk, men jag tror det är fysiskt omöjligt ;-). Men för att få göra en sån operation måste man ha gått ner till ett visst BMI, ha varit viktstabil i flera år och ha ett visst antal centimeters "häng". Dessutom tror jag att landstinget här är rätt strikta med det så kan ju hända att man får betala det själv...Plus att jag ju helst inte vill bli skuren i mer än vad som är abslout nödvändigt. Och man kan fråga sig om det här hör dit. Detta syns ju inte när jag har kläder på.
Min senaste reality check var när jag idag fick hem en baddräkt på postorder som jag provade. Den var lite 50-talsmodell med liten kjol och ordentliga hårda kupor och drapering. Inte alls så kärringaktig som det låter, utan mer sedesamt pin-up. Men det var verkligen så jävla osmickrande modell för en person med bukfett. Funkar nog fint på den som har vanliga proportioner men är "stor", dvs det som alla så glatt kallar "kurvig". Dvs "det rätta sättet" att vara fet. Men alltså, jag såg ut som en tjock grosshandlare med ölmage i en sån där mansbaddräkt. Om han hade haft man boobs alltså. Min man som blev ofrivllig åtskådare till provningen sa bara "nej", och han är ändå en hänsynsfull person som på alla sätt undviker att såra mig, så om han ser förskräckt ut och säger att det inte är bra...då är det inte bra. Alls.
Jag tycker inte att jag haft så tjocka lår, men skoja inte att jag nu märker att jag nog ändå haft det iom att det är en massa sladder där också. Främst på insidan av låren. Inte snyggt. Blurk. Lös, sladdrig hud som dessurom är lite missfärgad av det ständiga lårgnuggandet. Fräscht. Not.
Så när jag provade min baddräkt idag så insåg jag att jag aldrig kommer att kunna ha bikini, och det är frågan om jag ens kan med att visa mig i baddräkt. Jag ser faktiskt för jävlig ut. Jag måste i så fall hitta en baddräkt som 1) har hårda kupor och håller uppe - men för nån med liten byst, vilket sällan går ihop med storleken i övrigt 2) har en smickrande skärning över magen dvs inte sitter åt så mycket kring fettblobben 3) absolut inte är högt skuren eller ens visar låren utan går ner en bit, typ ben i.
Dvs det går inte att hitta en sån modell. Så jag får nog köra samma trick jag gjort de få gånger jag badat de senaste tio åren (vilket jag kan räkna på en hand), dvs ha en bikini-bh med hårda kupor under en baddräkt som typ bara är stretchig och sen typ korta killbadshorts över det för att dölja maglimpan och så ha en t-shirt över allt tills ungefär den sekunden jag går i vattnet (och ibland har jag badat med t-shirt på...). Eller gå ner till stranden sent på kvällen när ingen annan är där och det är mörkt.
Nej, jag skojar inte. Jag badade aldrig mellan att jag var kanske 16 och 35. Aldrig! Inte ens med min familj, eller på utlandssemester eller...nånsin.
Det är väl ingen utom du som bryr sig? Är du inte lite väl självmedeveten nu? Andra har väl fullt upp med sitt och lägger inte märke till dig och din kropp?
Ehhhmm. Jag kan säga att jag har hört folk på stranden (och i andra sammanhang) som i minsta detalj dissekerat hur äckligt det är med tjocka människor som visar sina kroppar offentligt (och då pratar de oftast om nån som inte ens varit lika tjock eller haft lika sladdrig kropp som jag har) och går in på hur folk de sett har sett ut i kroppen och vad de har lagt märke till. Så JA, folk ser och bryr sig, kommenterar och lägger märke till. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska kännas obekvämt.
Sen är det en annan sak om man själv bryr sig om det eller inte och bara kan tänka "jaha, synd för dem att de stör sig" eller "vilka assholes, jag bryr mig inte!". Jag tycker att det är skitcoolt att vara en sån som bara rycker på axlarna. Starkt och modigt! Jag pallar inte det. Jag mår jättedåligt av att se, höra och märka att andra pratar om mig och min kropp. Jag klarar inte av det alls. Jag mår dåligt över hur min kropp ser ut, tycker att den är äcklig och vill inte visa upp den offentligt. Så känner jag. Och det handlar om att jag rent objektivt vet att min kropp ser äcklig ut och är ingen krystad självmedvetenhet eller inbillning. Jag vet ju att till och med andra tjockisar pratar skit om tjocka kroppar, så det är inte som att jag är neggo. Jag kan liksom inte intala mig att jag ser ok ut, för det gör jag inte. Så det enda är att försöka jobba på att i så fall bli tuff nog att ta att andra påpekar det. Nu är jag inte det, och jag har svårt att se att jag kommer att bli det, men för min del är det nog enda sättet att komma över detta.
Det är just nu inte värt det för mig att klä av mig offentligt och utsätta mig för det. Jag hatar omklädningsrum, spa, bad, sjukhusbesök osv där man måste ta av sig mer än till kortärmat och shorts. Där går min gräns. Mina ben och armar är ok, men resten inte. Så det hjälper liksom inte vad jag går ner, för det "lagar inte" det som är förstört efter alla år som fet. Det är klart att det är jobbigt att inse att det är så för mig och inte för många andra som gör GBP (man kanske inte haft så stor övervikt, inte varit tjock så länge, har haft fettet mer jämnt spritt på kroppen, är yngre så att huden faktiskt drar ihop sig osv), och att det är ett "handikapp" jag får leva med. Jag tror att jag får fokusera på de saker som ändå går att fixa - bättre hälsa, mer ork, möjlighet att röra på sig och träna, kunna ha mindre storlekar i kläder, rent fysiskt ta mindre plats osv. Jag trycker på ett sätt att jag är väldigt ytlig som blir så ledsen över att min kropp är ful. För det finns värre saker. Jag vet ju det av egen erfarenhet. Att vara sjuk och ha en kropp som inte funkar är hundra, eller tusen, gånger värre än att ha en kropp som bara är....ful...
Dvs det går inte att hitta en sån modell. Så jag får nog köra samma trick jag gjort de få gånger jag badat de senaste tio åren (vilket jag kan räkna på en hand), dvs ha en bikini-bh med hårda kupor under en baddräkt som typ bara är stretchig och sen typ korta killbadshorts över det för att dölja maglimpan och så ha en t-shirt över allt tills ungefär den sekunden jag går i vattnet (och ibland har jag badat med t-shirt på...). Eller gå ner till stranden sent på kvällen när ingen annan är där och det är mörkt.
Nej, jag skojar inte. Jag badade aldrig mellan att jag var kanske 16 och 35. Aldrig! Inte ens med min familj, eller på utlandssemester eller...nånsin.
Det är väl ingen utom du som bryr sig? Är du inte lite väl självmedeveten nu? Andra har väl fullt upp med sitt och lägger inte märke till dig och din kropp?
Ehhhmm. Jag kan säga att jag har hört folk på stranden (och i andra sammanhang) som i minsta detalj dissekerat hur äckligt det är med tjocka människor som visar sina kroppar offentligt (och då pratar de oftast om nån som inte ens varit lika tjock eller haft lika sladdrig kropp som jag har) och går in på hur folk de sett har sett ut i kroppen och vad de har lagt märke till. Så JA, folk ser och bryr sig, kommenterar och lägger märke till. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska kännas obekvämt.
Sen är det en annan sak om man själv bryr sig om det eller inte och bara kan tänka "jaha, synd för dem att de stör sig" eller "vilka assholes, jag bryr mig inte!". Jag tycker att det är skitcoolt att vara en sån som bara rycker på axlarna. Starkt och modigt! Jag pallar inte det. Jag mår jättedåligt av att se, höra och märka att andra pratar om mig och min kropp. Jag klarar inte av det alls. Jag mår dåligt över hur min kropp ser ut, tycker att den är äcklig och vill inte visa upp den offentligt. Så känner jag. Och det handlar om att jag rent objektivt vet att min kropp ser äcklig ut och är ingen krystad självmedvetenhet eller inbillning. Jag vet ju att till och med andra tjockisar pratar skit om tjocka kroppar, så det är inte som att jag är neggo. Jag kan liksom inte intala mig att jag ser ok ut, för det gör jag inte. Så det enda är att försöka jobba på att i så fall bli tuff nog att ta att andra påpekar det. Nu är jag inte det, och jag har svårt att se att jag kommer att bli det, men för min del är det nog enda sättet att komma över detta.
Det är just nu inte värt det för mig att klä av mig offentligt och utsätta mig för det. Jag hatar omklädningsrum, spa, bad, sjukhusbesök osv där man måste ta av sig mer än till kortärmat och shorts. Där går min gräns. Mina ben och armar är ok, men resten inte. Så det hjälper liksom inte vad jag går ner, för det "lagar inte" det som är förstört efter alla år som fet. Det är klart att det är jobbigt att inse att det är så för mig och inte för många andra som gör GBP (man kanske inte haft så stor övervikt, inte varit tjock så länge, har haft fettet mer jämnt spritt på kroppen, är yngre så att huden faktiskt drar ihop sig osv), och att det är ett "handikapp" jag får leva med. Jag tror att jag får fokusera på de saker som ändå går att fixa - bättre hälsa, mer ork, möjlighet att röra på sig och träna, kunna ha mindre storlekar i kläder, rent fysiskt ta mindre plats osv. Jag trycker på ett sätt att jag är väldigt ytlig som blir så ledsen över att min kropp är ful. För det finns värre saker. Jag vet ju det av egen erfarenhet. Att vara sjuk och ha en kropp som inte funkar är hundra, eller tusen, gånger värre än att ha en kropp som bara är....ful...
Men jag skulle ju också vilja kunna bada, vara på stranden, gå på spa, byta om i ett omklädningsrum bland andra, inte propsa på släckt lampa och inte skämmas ihjäl över min äckliga kropp till och med inför sjukhuspersonal. För att det är mentalt påfrestande att vara kompis med, ta hand om och bry sig om nåt man äcklas av - sin egen kropp.
Så, nu var det sagt också. Det om kroppsäcklet. Som jag jobbar på att sätta mig över. Och jag har i det fallet inte nåt att gnälla över, för det är jag som förstört min egen kropp på det sättet. Precis som en knarkare förstört sin. Visst, man kan säkert ha komplex över tusen saker som man själv inte rår för (jag har såna komplex också), men det här med att min kropp är så lös, sladdrig och oaptitlig visuellt är jobbigt och jag vet att om jag inte gått upp så mycket i vikt hade det inte blivit så här. I mitt huvud så finns ännu en röst som viskar att när jag var fet var det i alla fall fett där, och nu är det bara....sorgligt.
Så för mig är det inte simsalabim och så blev den fula ankungen en vacker svan. Kilona försvann och ut klev den stackars smala och vältränade mini me som suttit fångad där inne. Minus på vågen ger inte en perfekt kropp. I alla fall inte i mitt fall. Och frågan är om min kropp nånsin skulle ha blivit det ändå. Utan fett. Men det är så lätt att skylla allt på det. Kilona, vikten, fläsket.
Så för mig är det inte simsalabim och så blev den fula ankungen en vacker svan. Kilona försvann och ut klev den stackars smala och vältränade mini me som suttit fångad där inne. Minus på vågen ger inte en perfekt kropp. I alla fall inte i mitt fall. Och frågan är om min kropp nånsin skulle ha blivit det ändå. Utan fett. Men det är så lätt att skylla allt på det. Kilona, vikten, fläsket.
Jag måste fokusera på annat än bikinikroppar och inse att det aldrig handlat om det. Och att jag innerst inne visste det, men ändå på nåt sätt hoppades att det skulle vara så enkelt för mig också. Simsalabim och bort med alla år av kroppshat. Det kommer nog att bli en ännu tuffare grej att ta tag i än själva kilona.
Det är så mycket med det här. Och när diabetssköterskan frågade mig om man fått gå till nån psykolog i samband med operationen så sa jag att "nej, det här tar bara hand om kroppen" och "men jag är så medveten om allting som hör ihop med det här". Men att vara medveten om det är inte samma sak som att kunna hantera det eller ha berarbetat det. Jag vet alla de här sakerna, men det är ändå inte lätt att se det utifrån och liksom tänka att "det är inte så farligt". Det är ändå min kropp och mitt liv. Och man har bara ett ex av båda. Och ibland tänker jag att det här med operationen är too little - too late. Särskilt såna dagar när jag provar badkläder.