Lucifer must die

Det verkar som om jag lite tappat bloggmotivationen, och framför allt så känns det här med operationen liksom som en evighet sen. Jag tänker knappt på det längre. Jag äter det mesta, ibland funkar det bra med magen - ibland inte.
Jag räknar inte kalorier, jag väger mig ganska sällan och jag bryr mig nästan inte om vikten.
Det känns ju helt sjukt. Att det redan är "vardag" kring det och att skillnaden inte egentligen är så gigantisk som jag trodde att den skulle bli.

Jag ser, känner, märker och får kommentarer av andra om att det syns att jag gått ner, men eftersom jag inte äter extremt lite (så att andra lägger märke till det i alla fall) och inte diskuterar operationen med andra än de som redan vet (och sällan med dem heller) och jag bara har gått ner dryga tjugo kilo så är det faktiskt rätt lite fokus på själva operationen (både från min sida & andras). Jag är inte heller så fixerad vid vikten längre. Det beror på flera saker - kanske främst att jag har så mycket annat att tänka på, att jag vant mig vid mängden mat som jag känner är lagom för mig, att jag rör mig mer än förut och att jag mest försöker få vardagen att funka i mitt rätt röriga liv. Jag har inte tid eller ork att lägga så mycket fokus på operationsgrejen. Det är kanske både bra och dåligt.

 

Jag har ännu inte kommit ner på "80-talet", men är nära nu. Det känns skumt. Jag önskar förstås att jag "rasat" en massa och att det gått snabbare. Men samtidigt så har jag förlikat mig med att min kropp är lite trög. Jag tycker om att mitt liv är ganska normalt, och att det nu automatiskt går åt "rätt håll" ändå.

Jag tycker att det är skönt att jag inte har sånt behov av äta söta eller onyttliga saker, men att jag kan äta lite sånt om jag vill. Under min resa så fick jag en riktigt obehaglig dumping, och då hade jag inte ätit nåt särskilt onyttigt - bröd med lax, lite fruktsallad och latte. Men dagsformen påverkar jättemycket vad som funkar matmässigt. Vissa dagar har jag svårt att äta det jag ska och andra dagar kan jag äta nästan som en "vanlig" person. Ibland blir jag fortfarande orolig att det är "för mycket", men samtidigt så vill jag verkligen släppa min matfixering och i den ingår väldigt mycket det där med ytterligheterna och skuld. Att hoppa över måltider och att överäta, äta onyttligt och hela tiden ha dåligt samvete triggar dåliga matbeteenden. Nu är jag coolare. Jag vet att jag i stort äter bra. Jag äter hellre mat, macka, frukt, keso än nåt onyttigt. Jag är noga med att äta nåt lite oftare och att sluta äta när det inte "behövs mer".
Visst, det var svårare på semestern - men när jag kom hem hade jag gått ner, så även om jag drack alkohol, åt lite onyttigt och det blev mycket restaurangmat så har jag ett helt annat sätt att äta nu.

Det jag ska fokusera på nästa vecka är: träning, dricka vatten och att inte äta bröd. Jag har märkt att min mage inte är så förtjust i bröd. Jag kan äta det (och det är ju bekvämt som mellis och frukost), men det är nåt med det som inte är optimalt. Det gör mig mer hungrig och det gör att magen uppför sig knepigt. Ska testa att helt utesluta det en vecka och se om det händer nåt.