Träning och mat
Jag mår ju ganska kasst just nu, hälsomässigt (ej relaterat till GBP-operationen) och det är mycket jobbiga saker, som kommer att slita på kroppen, som måste "fixas". Jag är på ett plan så himla ledsen över det. Jag hade verkligen behövt tid och ork till att fokusera på min nya livsstil och att verkligen kunna skruva på saker, ändra vanor och tänka nytt. Jag vill inte bara att det ska vara krympandet av magsäcken som är min operationsvinst, utan att jag tänker om helt när det gäller mat, vikt, ätande, hälsa och träning.
Men man kan inte alltid styra över hur livet presenterar saker för en, och jag får bara försöka hänga med så gott jag kan.
Men man kan inte alltid styra över hur livet presenterar saker för en, och jag får bara försöka hänga med så gott jag kan.
Igen så tänker jag att mitt främsta fokus nu inte ska vara maten utan träning. När jag tränar mår jag bättre och äter bättre. Troligen skulle nån normalviktig som kollar på min träning bara garva, men för mig är varje promenad, varje lunkande på löpbandet, varje övning med hantlarna och varje varv trampat på motionscykeln en vinst. Jag tycker inte om att träna. Jag tycker om att ha tränat. Jag tycker om vad motion får för effekt på min kropp - inte under tiden jag gör det (jag mår ofta lite kasst av att bli varm, svettig och anstränga mig - då kommer alla mina neurosymptom - och då gäller det att mentalt kunna veta att det går över när pulsen går ner, jag blir sval och mindre ansträngd. Det kan ta nån timme, men skovsymptomen är bara tillfälliga) men efteråt. När jag känner mig stark och duktig. När jag orkar mer nästa gång.
Att hålla på för mycket med maten (även om det är på ett annat sätt nu) ger mig till och från fortfarande ångest. Jag inser mer och mer att jag faktiskt har en ätstörning (vilket jag tror många överviktiga har - det är lika "sjukt" att överäta så pass som man måste göra för att bli ordentligt överviktig som att överäta & kräkas eller svälta sig. Jag tror inte på den naiva, aninglösa tjockisen som bara "gillar mat". Jag tror många tjockisar faktiskt på sätt och vis hatar mat, eller nåt annat, och använder mat som en drog. Men jag ska inte pracka på andra min syn på det, för en del är det säkert inte alls så heller, och huvudsaken är egentligen att man kommer ur ett destruktiv beteende som skadar kroppen - oavsett vad det beror på). Ett sätt för mig att bli mindre fokuserad på matbiten är att bli mer fokuserad på träningsbiten. Jag kommer aldrig att bli en sån som missbrukar träning (för min kropp kan inte pushas så hårt) så jag behöver inte oroa mig för det. All träning jag gör kommer att vara bonus, så om jag rör på mig så mycket jag orkar kommer det ändå aldrig att bli för mycket. Det som är svårt med träning är att det tar emot, är jobbigt och inte faller sig naturligt för mig. Men det är ett bra mycket mer positivt fokus på den frågan - för där handlar det om att allt jag orkar och gör är bra. Det är plus. Med maten är det tvärtom - laddat kring att äta för mycket, för lite, fel saker, fel mängd, fel kombinationer. Operationen har snarare gjort förhållandet till mat mer komplicerat på vissa sätt. På andra har det varit en hjälp att inte kunna överäta ens om jag "vill".
Att hålla på för mycket med maten (även om det är på ett annat sätt nu) ger mig till och från fortfarande ångest. Jag inser mer och mer att jag faktiskt har en ätstörning (vilket jag tror många överviktiga har - det är lika "sjukt" att överäta så pass som man måste göra för att bli ordentligt överviktig som att överäta & kräkas eller svälta sig. Jag tror inte på den naiva, aninglösa tjockisen som bara "gillar mat". Jag tror många tjockisar faktiskt på sätt och vis hatar mat, eller nåt annat, och använder mat som en drog. Men jag ska inte pracka på andra min syn på det, för en del är det säkert inte alls så heller, och huvudsaken är egentligen att man kommer ur ett destruktiv beteende som skadar kroppen - oavsett vad det beror på). Ett sätt för mig att bli mindre fokuserad på matbiten är att bli mer fokuserad på träningsbiten. Jag kommer aldrig att bli en sån som missbrukar träning (för min kropp kan inte pushas så hårt) så jag behöver inte oroa mig för det. All träning jag gör kommer att vara bonus, så om jag rör på mig så mycket jag orkar kommer det ändå aldrig att bli för mycket. Det som är svårt med träning är att det tar emot, är jobbigt och inte faller sig naturligt för mig. Men det är ett bra mycket mer positivt fokus på den frågan - för där handlar det om att allt jag orkar och gör är bra. Det är plus. Med maten är det tvärtom - laddat kring att äta för mycket, för lite, fel saker, fel mängd, fel kombinationer. Operationen har snarare gjort förhållandet till mat mer komplicerat på vissa sätt. På andra har det varit en hjälp att inte kunna överäta ens om jag "vill".