Första måltiden
Allt är upplagt på en assiett och köttbullarna är i sås och från en Felix-konservburk för att jag vill att maten ska vara lättsmält och mjuk (som synes är de ungefär hälften så stora som typ Mamma Scan-köttbullar). Det stod i infobladet vi fick med oss hem från sjukan att man ska tänka 1 dl av varje grej - protein, grönsaker och kolhydrat. Så jag mätte upp det som ligger på tallriken.
Jag tycker att det här ser jättemycket ut (ögat har vant sig vid att alla portioner är väldigt små), men jag åt ändå inte upp allt. Jag var lite rädd för att lingsonsylten (det är typ två teskedar) skulle vara för söt och att jag skulle reagera på den, så jag smakade bara lite. Men det verkade funka.
Det spände lite i magen medan jag åt, men jag tyckte att det i stort sett gick bra. Jag åt långsamt, fick i mig det mesta (inte alla köttbullarna och inte all brysselkål) och känner det som att det här är normal mat som jag kommer att äta sen, så det är varken för spartanskt eller för onyttigt.
Jag tror dock att jag måste vara väldigt noga med att mäta maten nu i början. Mitt ögonmått räcker inte riktigt. Ibland tycker jag att nåt som är "för lite" ser ut som en jättestor portion, och ibland tänker jag efter hur jag brukade äta förut och tycker att det är onormalt lite på min tallrik och att jag aldrig kommer att bli mätt på så lite. Men jag inser att mina begrepp om "normalt" är ganska rejält skeva efter alla år med pendlande mellan för lite och (oftast) för mycket.
Jag försöker också att känna efter ordentligt om jag behöver äta allt, och hellre avsluta måltiden eller lämna kvar. Men hjärnan vill äta mer än vad kroppen vill. Det är lite konstigt.
Jag tänker hela tiden att "om du blir hungrig snart igen kan du ta ett mellanmål" och då känns det mer ok att lämna, även om huvudet fortfarande säger "ät mer, ät upp allt, ta om!".
Jag tror dock att jag måste vara väldigt noga med att mäta maten nu i början. Mitt ögonmått räcker inte riktigt. Ibland tycker jag att nåt som är "för lite" ser ut som en jättestor portion, och ibland tänker jag efter hur jag brukade äta förut och tycker att det är onormalt lite på min tallrik och att jag aldrig kommer att bli mätt på så lite. Men jag inser att mina begrepp om "normalt" är ganska rejält skeva efter alla år med pendlande mellan för lite och (oftast) för mycket.
Jag försöker också att känna efter ordentligt om jag behöver äta allt, och hellre avsluta måltiden eller lämna kvar. Men hjärnan vill äta mer än vad kroppen vill. Det är lite konstigt.
Jag tänker hela tiden att "om du blir hungrig snart igen kan du ta ett mellanmål" och då känns det mer ok att lämna, även om huvudet fortfarande säger "ät mer, ät upp allt, ta om!".