Lucifer must die

Jag diskuterade med en kompis det här med vad man har för inställning till livet och om man är positiv eller inte. Jag förstår mycket väl att jag ibland kan framstå som negativ och en sån som tar ut dåliga saker i förskott. Jag tror dels att det är en läggningsfråga (hur man är uppfostrad, vad människor runt om en haft för attityd och vilken typ av personlighet man har inbyggd). Jag är från början ganska mycket så där att jag vill ha alla fakta på bordet, även de negativa sakerna, för att kunna fatta olika beslut. Jag vill hellre ta höjd för att saker inte alltid går så bra än att överrumplas av att det inte gör det. Kanske är det därför jag haft det lite extra tufft efter operationen, för att jag för en gångs skull kanske trodde att saker skulle gå enklare än de gjort.
Vilket är rätt olikt mig...I alla fall nu för tiden.

En annan sak som påverkat mig mycket är att min hälsa blivit ganska dålig på bara några år. Innan det var jag precis som vem som helst i det där att jag inte tänkte att jag kunde bli sjuk, att sånt händer andra och absolut inte hade några tankar om att jag kunde drabbas eller några funderingar om hur det skulle vara.
Visst, jag har råkat ut för några skumma åkommor genom åren, men det var tillfälliga och övergående saker. Jag såg mig som en visserligen överviktig, men mestadels frisk person.

Sen plötsligt blev alla varningar om typ 2-diabetes (vi har det i släkten) hastigt allvarliga och jag fick på kort tid veta att jag behövde börja medicinera mot diabetes och sen nåt år senare hade jag plötsligt ashögt blodtryck från en dag till en annan. Från att ha ätit noll mediciner hade jag plötsligt en dosett full. Jag fick också mystiska bröstsmärtor ett tag. Det var traumatiskt. Jag freakade verkligen ur och bestämde mig för att ta tag i det här med hälsan. Jag började träna, äta bättre och gå ner i vikt.

Först mådde jag mycket bättre, men sen blev jag så himla trött och hade en massa skumma symptom, fick tusen förkylningar, hade minnesproblem, synrubbningar och en massa annat fuffens. Efter en ganska lång process fick jag veta att jag har en obotlig och kronisk neurologisk sjukdom. Jag sa ungefär "jaha" och låtsades som inget alls. Jag bara fortsatte att jobba på och ta den bromsmedicin jag fick. Men sen smällde det till och jag blev väldigt sjuk, och inlagd på sjukhus. Av en slump upptäckte de då att jag hade ytterligare en kronisk autoimmun sjukdom och att jag var tvungen att göra en operation ganska omgående. Den gick bra, men jag skulle dels återhämta mig från mitt skov och sen från en operaration så jag var väldigt dålig länge. Jag som jobbat mer än 100% och var väldigt social satt plötsligt hemma i många månader och orkade knappt gå en promenad i kvarteret eller umgås med nån annan. Det var som en total kraschlandning. Jag var helt borta från mitt vanliga liv i nästan ett år.

Nästan direkt efter operationen fick jag dessutom en stark magsmärta som jag fick åka in till akuten flera gånger för. Jag skickades hit och dit på olika utredningar, ingen hittade nåt fel och alla läkare hänvisade till varandra. Neurologen trodde att det var nåt som hänt vid operationen, kirurgen trodde att det berodde på min neurologiska sjukdom, en tredje antydde att det var psykologiskt, en fjärde trodde det var diabetesneuropati, en femte trodde jag hade en tarmsjukdom, en sjätte skickade mig till en smärtläkare och sa att "en del smärtor får man aldrig reda på vad de beror på, du får leva med detta" osv, osv. Det var hemskt. Att ha så ont och att ingen hade en clue om varför. Det är otroligt psykiskt påfrestande, och ofta kände jag mig också ifrågasatt eftersom jag inte fick hjälp. Jag visste ju att nåt var fel, att smärtan var på riktigt och att allt uppstått efter min operation.
Samtidigt fick min mamma beskedet att hon hade bröstcancer och min bror att han hade en (godartad) tumör som satt väldigt illa till i huvudet, men behövde opereras bort. Det var jättetufft att försöka komma tillbaka till jobbet och få andra att förstå att jag inte var samma person längre. Nån som hade ork, driv och kunde fixa allt.

För att uttrycka det milt var det en skitperiod i mitt liv.

Från att ha tänkt "inget kan hända mig eller nån i min familj" så förändrades allt för mig. Nu vet jag att vad som helst kan hända när som helst. Det finns inga garantier och ingen "men du har råkat ut för en jobbig sak så nu har du tagit din smäll"-garanti. Man kan göra allting rätt, vara duktig och kämpa som ett djur, och det "ordnar sig" inte ändå. Det kan komma mer hela tiden. Det kan bli värre.
Så ja, jag oroar mig mycket mer än jag gjorde innan. Jag har inte en lika positiv livssyn som många andra har och när nåt går fel, blir jobbigt eller ställer till det så har jag svårt att tänka "oj, oooops" och skaka det av mig. Jag blir väldigt nedslagen snabbt och tycker att det är svårt att "ta nya tag". Jag har ganska lite extra energi och depåer att ösa ork ur efter de här åren när det ärligt talat har varit som en lång kamp för att orka vidare.
Jag är inte så tuff som jag var, även om andra behandlar mig som om jag kan ta allt och orka allt.

Min mamma lever, och är friskförklarad från cancern. Min brors operation gick bra.
Däremot tappade jag nästan all ork för att ta tag i det här med vikten och min hälsa. När min diabetesläkare föreslog att jag skulle göra en GBP-operationblev jag irriterad och sa bestämt nej. Jag ville verkligen inte bli skuren i en gång till och riskera att min magsmärta skulle bli värre eller att nåt annat skulle gå fel så att allt blev ännu tuffare.

Men till slut kom jag fram till att en operation nog var den enda chansen att min redan hårt ansatta kropp skulle få en möjlighet till nystart och jag få en möjlighet att ändra livsstil efter ett helt liv med dieter och viktprojekt. Som ett led i det blev jag skickad till en magspecialist som skulle utreda mina skumma magsmärtor en gång för alla. Efter många undersökningar (som inte gav nåt) fick jag en medicin som IBS-patienter ibland får (jag har inte IBS, eller är laktosintolerant eller gluteintolerant eller har en tumör eller nåt annat av alla tusen saker de funderat på) och den hjälpte faktiskt ganska mycket. Idag har jag mycket mer sällan den där magsmärtan och när den kommer är det i kortare perioder. Det är en jättestor skillnad. Eftersom ingen undersökning påvisat nåt fuffens i magen eller tarmarna (iaf inget man kunde se) fick jag ok för GBP ungefär ett år efter remiss.
Och vad som hände efter det finns i denna blogg.

 

Jag vill inte skapa nåt slags "åh, vad det är synd om dig"-känsla. Jag vill bara förklara varför jag kanske är mer fokuserad på "är det nåt som är fel nu?" & "vad gör man för att förebygga saker som kan bli jobbiga?"-frågor.
För jag har inte så mycket extra ork och go för att tampas med tuffa saker. Jag har fullt på mitt bord, om man säger så. Och jag vet också att det kan och kommer att komma mer på det i framtiden. Jag lever med det hela tiden, att jag har en sjukdom som jag vet kommer att förkorta mitt liv och som successivt gör mig sjukare. Och två andra sjukdomar som också kan förorsaka en massa skada i min kropp. Det är bara att göra det jag kan för att förbättra mina odds och må så bra jag kan framåt.

Min situation är inte densamma som för en person som i övrigt är fullt frisk och gör en GBP-operation. Jag har inte samma inställning till operationen och jag ville ärligt talat inte egentligen göra den från början (på grund av hur negativ min förra operation var), men insåg att jag inte på egen hand skulle lyckas förlora alla de kilon som jag behöver gå ner för att säkra att i alla fall den delen inte påverkar min hälsa så negativt. Jag måste optimera min kropps förutsättningar att kunna må så bra det går. Så om jag inte tar så lätt på det här, problem som uppstår eller inte går all in med "det fixar sig nog"-tillrop så beror det på att jag är lite tilltufsad av ett gäng ganska saftiga smällar som jag fick på kort tid.

Jag längtar efter lugn och ro, att kunna koncentrera mig på saker som gör min hälsa bättre och satsa på att få utfallet av operationen att bli så bra som möjligt. Men min energi är begränsad och när annat händer i livet så räcker det inte alltid till både det som är bra för mig och det jag måste göra. Men jag kämpar på och gör så gott jag kan. Och mer kan man inte göra.
Jag övar på att vara glad för det som är bra, och inte lika ledsen över det som är dåligt. Det är också nåt man måste träna upp, precis som sin kondis. Jag önskar det fanns en stegräknare för det också...

Det här är början på ett nytt liv, och vad som än kommer framåt ska det vara nåt bättre.
Men jag kan inte styra det med min vilja och jag måste precis som alla andra lära mig leva med att man inte vet vad som händer i morgon eller i övermorgon, och försöka vara bara här. Just nu. Och tro på att det KAN ordna sig. Men också veta att man aldrig kan förutsätta att det gör det.