Lucifer must die

Jag skulle inte säga att jag automatiskt har förvandlats till nån hurtig person som älskar träning. Nej, jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att bli en sån - oavsett vikt. Jag gillar inte att bli fysiskt trött, svettas eller vara tillsammans med andra i den situationen. Jag har väldigt svårt för gruppträning. Och ensamträning. Eller träning överhuvudtaget. MEN, alla gånger det gått bra för mig med min viktnedgång har jag tränat. Och det blir lättare med tiden. Det går att börja tycka att det är rätt ok. Inte gilla det, men heller inte ogilla det. Framför allt tycker jag om känslan av att ha tränat. Tyvärr måste man träna för att uppnå den. Jag älskar att känna att jag orkar lite till och klarar lite tyngre, snabbare eller mera. Men samtidigt vet jag att många dagar kommer det att vara direkt motigt, inte alls kännas som det går framåt och inte alls vara kul - varken före, under och efter.
Så jag tänker inte (här heller) tjoa några glada floskler om hur enkelt det är när man bestämt sig, kommit igång eller "tänker rätt". För en del människor är motion nåt enkelt, härligt och positivt. De blir oftast inte särskilt överviktiga från början. För andra blir träningen också en besatthet, nåt man ersätter sin besatthet för mat med (men där ser omgivningen sällan problem. Det är ju sällan dåligt att träna, även om ens inställning till det kanske inte är hundra procent normal).

 

Jag vill träna. Jag vet att jag behöver träna. Jag vet att det är nödvändigt. Men jag gillar det inte.
Jag gillar inte att gå till gym och vara bland smala, tränade människor när jag inte har tränat på aslänge, är tjock, otymplig, svag och klumpig. Det spelar ingen roll att jag behöver träna tusen gånger mer än dem, att jag ska göra det för min skull och att jag borde vara vuxen nog att skita i andras åsikt om mig.
Ja, det är de som är idioterna om de tittar snett på mig. Men det hjälper inte i den känslan.
Så jag har efter operationen liksom smugit igång den fysiska aktiviteten. Plockat fram stegräknaren och försökt att sikta på 10.000 steg om dagen, börjat gå hos en sjukgymnast som satt ihop ett enkelt hemmaträningsprogram för mig (som jag på grund av lika delar praktiska omständigheter och trötthet inte riktigt kommit igång med hundra procent). Men nu fanns liksom inga mer ursäkter. Där vi bor just nu finns ett gym i huset. Ett som man kan boka så att man är själv där. Så idag kom vi oss äntligen för med det. Jag testade ett löpband för första gången i mitt liv. Inte för att jag sprang, snarare gå-lunkade jag i maklig takt. Och det var skitjobbigt. Svetten lackade och jag var sjöblöt. Men jag tyckte om det, hur jag efter en stund liksom kom in i nåt slags takt där jag bara trampade på. Och sen hade mina tjugo minuter gått. Innan det hade jag trampat tjugo minuter på motionscykeln. Crosstrainern vågade jag mig inte på denna gång. Sen körde jag knäböj, balansövningar och hantelövningar. Två timmar sammanlagt blev det. Inte så tufft tempo, lite tveksamheter kring rörelser och övningar, men ändå.

Jag vet att det inte finns så stor chans att jag orkar göra det här på vardagarna, men jag har bokat gymmet en timme varje morgon så jag kan rent hypotetiskt köra ett cykelpass eller en lunk på löpbandet innan jobbet. Jag vet att det inte kommer att funka varje dag eller kanske ens varannan. Men precis som alla förändringar måste det börja nånstans. Jag är snäll mot mig själv nu. Det är snällt att unna min kropp rörelse och motion. Det är snällt att låta kroppen avgöra hur mycket. Jag ska deala med mig själv, kanske varannan dag? Och ett längre pass på helgerna? Jag får välja, men bara mellan bra saker.

Så nu börjar jag mitt nya liv. Ett där man motionerar. Unnar sig att röra på sig. Tar sig tid för det. Prioriterar det. För jag är värd det. Min kropp är värd det. Och mitt mål är att klara ett spinningpass. Fast man svettas i grupp. Finns det spinning for dummies? Spinning för tjockisar? Spinning för den som hatar uppförsbackar? Jag vet inte, men det är mitt mål - att börja med spinning, nån gång när kroppen kommit igång lite.