Hej 80-tal!
Har inte haft tillgång till min våg på ett tag, men idag kom jag ihåg att väga mig. Och nu har jag nått ett av mina delmål. Komma ner på "80-talet". Yay! Dessutom är jag inte längre obese class II utan "bara" obese class I. Nästan skitsmal alltså!
Konstigt nog verkar det som om det går bättre för mig med vikten när jag äter mer. Det har varit midsommar och jag har nog petat i mig både det ena och det andra utöver vad jag brukar äta, men jag har också promenerat väldigt mycket och tränat.
Varje gång jag tränar så känner jag mig supernöjd efteråt. Det är fortfarande jobbigt och tråkigt, men det känns bra när man gjort det. Har nu bestämt mig för att börja träna ordentligt under juli och skaffa nytt medlemskap där jag tränade förut. Sommaren ska INTE för mig bli en massa slarvätande. Det finns tvärtom jättebra förutsättningar att äta bra - färska och fräscha råvaror och man kan äta grillat (som är bra mat, beroende på vad man grillar så klart). Nu är det lätt att vara ute, röra på sig och äta gott och bra på samma gång.
Konstigt nog verkar det som om det går bättre för mig med vikten när jag äter mer. Det har varit midsommar och jag har nog petat i mig både det ena och det andra utöver vad jag brukar äta, men jag har också promenerat väldigt mycket och tränat.
Varje gång jag tränar så känner jag mig supernöjd efteråt. Det är fortfarande jobbigt och tråkigt, men det känns bra när man gjort det. Har nu bestämt mig för att börja träna ordentligt under juli och skaffa nytt medlemskap där jag tränade förut. Sommaren ska INTE för mig bli en massa slarvätande. Det finns tvärtom jättebra förutsättningar att äta bra - färska och fräscha råvaror och man kan äta grillat (som är bra mat, beroende på vad man grillar så klart). Nu är det lätt att vara ute, röra på sig och äta gott och bra på samma gång.
Jag tror jag ska sätta upp några nya viktmål också eftersom jag har betat av de flesta jag satte upp innan (80-talet var ett bonusmål) och det är för stort hopp till nästa. Inser nu att jag kanske ska ha lite fler, för att annars blir det rätt segt nedåt. Jag är inte så intresserad av mål i sig, men jag blir lite stressad av att det anses viktigt och att alla andra verkar så fokuserade på det, så det är väl bäst att jag rättar in mig i ledet, så jag inte bara vagt och svävande svarar på frågor om hur mycket jag har gått ner och ska gå ner (folk är väääääldigt intresserade av det).
1. Komma ner under en viss specifik siffra
2. Vikten jag hade när jag gick ner som mest förra gången
3. Att ha gått ner lika många kilon som halva min ålder
4. Målvikten
2. Vikten jag hade när jag gick ner som mest förra gången
3. Att ha gått ner lika många kilon som halva min ålder
4. Målvikten
Nya mål:
1. "Överviktig" (att gå från Obese class I" till "överviktig")
2. Nå "70-talet"
1. "Överviktig" (att gå från Obese class I" till "överviktig")
2. Nå "70-talet"
3. Målvikt 1 (det som jag förut sagt att jag kunde tänka mig vara nöjd med som lägstavikt...så det är fortfarande mitt "det här är ok"-mål)
4. Målvikt 2 (normalvikt enligt tabellerna)
5. Målvikt 3 (drömvikt)
Tidsplanen för detta vet jag inte riktigt. Jag har insett att jag inte går ner så snabbt för mig och jag vill hellre vara realistisk utifrån mina förutsättningar än att göra nån drömkalkyl som inte håller för mig. Jag ligger fortfarande i snitt precis över 1 kilo i veckan. När jag kollar på andra så är det rätt lågt. Men så länge det är genomsnittet för mig är jag ändå nöjd, bara det tickar på nedåt i jämn takt. Men jag vill ändå ha en ungefärlig plan så jag vet om jag behöver skruva extra ibland och kunna se hur jag ligger till.
1. Tid: första veckan i augusti
2. Tid: början av september
3. Tid: till min bröllopsdag
2. Tid: början av september
3. Tid: till min bröllopsdag
4. Tid: till julafton
5. Tid: till när som helst i framtiden
5. Tid: till när som helst i framtiden
Lägger jag mig för "lågt"? Har jag för blygsamma ambitioner och på för lång tid? Jag tänker att det har tagit mig hela mitt liv att gå upp i vikt...och jag har ALDRIG lyckats nån en målvikt där mitt perspektiv varit längre än ett halvår. På det sättet är det här nåt helt nytt. Och vem är det som ska mäta, väga och godkänna? Vad händer om jag når målet på en viss tid eller inte gör det? För mig känns det mest som att jag sätter upp delmål för att man ska, för att det är så man ska tänka, för att det är så man ska fokusera.
Visst, jag bryr mig om vikten och siffrorna på vågen. Absolut. Men jag vet fortfarande inte om det går att nå "drömvikten" (fast jag drömmer inte särskilt om den vikten ens, så det är kanske ett felaktigt begrepp i mitt fall) eller ens bli normalviktig. Jag kanske kommer att vara en lätt överviktig person. Och då kommer jag ändå att vara smalare än jag varit under hela mitt vuxna liv. Works for me.
Dessutom så har jag kunnat utvärdera ganska realistiskt hur min viktnedgång sett ut. Jag rasar inte i vikt. Är det rimliga att tro att jag nästan ska halvera min kroppsvikt? Och att göra det på under ett år? Är det rimligt, bra, sunt och framför allt - verkar det som att min kropp funkar så. Nej. Jag tror inte det är nåt jag ska sträva efter. Jag tror inte att det är bra för kroppen heller, och än mindre för mitt huvud.
Jag vill vara realistisk i det här och inte se det som ett bantningsprojekt och det är nog därför jag varit ganska restriktiv med mål, exakta kilon och tidsplan. För jag vill bli glad över det jag åstadkommer, inte deppig över om jag gått ner 1,5 istället för 2,5 under ett visst antal slumpmässigt valda dagar. Vad säger det om nånting? Vad betyder det för mig?
Jag förstår behovet av att göra så. Det är instinkt. Man har ju alltid blivit vägd, mätt och bedömd efter sina kilon. Alla viktprojekt handlar om hekton och kilon och veckor och viktkurvor. Det är nog aldrig nån gång som fokus varit på hur man mår, hur ens nya livsstil fungerar (utom i måttet hur mycket man gått ned). Jag vill bryta mig loss från det där, men det är svårt. Skitsvårt verkligen!
Visst, jag bryr mig om vikten och siffrorna på vågen. Absolut. Men jag vet fortfarande inte om det går att nå "drömvikten" (fast jag drömmer inte särskilt om den vikten ens, så det är kanske ett felaktigt begrepp i mitt fall) eller ens bli normalviktig. Jag kanske kommer att vara en lätt överviktig person. Och då kommer jag ändå att vara smalare än jag varit under hela mitt vuxna liv. Works for me.
Dessutom så har jag kunnat utvärdera ganska realistiskt hur min viktnedgång sett ut. Jag rasar inte i vikt. Är det rimliga att tro att jag nästan ska halvera min kroppsvikt? Och att göra det på under ett år? Är det rimligt, bra, sunt och framför allt - verkar det som att min kropp funkar så. Nej. Jag tror inte det är nåt jag ska sträva efter. Jag tror inte att det är bra för kroppen heller, och än mindre för mitt huvud.
Jag vill vara realistisk i det här och inte se det som ett bantningsprojekt och det är nog därför jag varit ganska restriktiv med mål, exakta kilon och tidsplan. För jag vill bli glad över det jag åstadkommer, inte deppig över om jag gått ner 1,5 istället för 2,5 under ett visst antal slumpmässigt valda dagar. Vad säger det om nånting? Vad betyder det för mig?
Jag förstår behovet av att göra så. Det är instinkt. Man har ju alltid blivit vägd, mätt och bedömd efter sina kilon. Alla viktprojekt handlar om hekton och kilon och veckor och viktkurvor. Det är nog aldrig nån gång som fokus varit på hur man mår, hur ens nya livsstil fungerar (utom i måttet hur mycket man gått ned). Jag vill bryta mig loss från det där, men det är svårt. Skitsvårt verkligen!
Andra har ju också förväntningar på att man gjort operationen och ska bli supersmal på kort tid. Jag blir lite irriterad. Det ÄR inte det som är grejen! Men jag kan inte se att de flesta GBP-opererade gör nåt för att nyansera bilden utåt heller. Det är väldigt mycket kilon och solsken när andra ska meddelas om hur det går. Inget av det som är problematiskt får synas och om vikten inte rasar är det som sagt genast fritt fram att spekulera i om man "skött sig". Det är sällan det som ska komma ut av de avrasade kilona som hamnar i fokus, vilket jag tycker är jättetrist! De som är en nära måste väl ha det som främsta tankegång om viktnedgången? Att de sett olika nackdelar fysiskt och mentalt av övervikten man burit på.
För att inte tala om de vinster man kan se och märka själv? Men jag börjar ibland undra lite. Jag tycker att det på vissa sätt finns nåt slags känslomässig omogenhet kring det här med operationen. Jag vet inte. Det kanske beror på hur, när och varför man gjort den. Men väldigt många jag känner som faktiskt gjort den har i första hand blivit rekommenderade eller velat göra den pga av hälsobekymmer. Antingen redan befintliga eller varningar om nära förestående. I det perspektivet tycker jag att det är konstigt fokus. Kilon, kilon, kilon. Ja, men vad innebär det? Vad hände med de befintliga hälsoproblemen eller de som fanns i riskzonen? Gjorde operationen den skillnad man önskade där? Hur mår man? Hur förändrades livet? (Förutom på vågen och i klädstorlekarna). Det är minimalt med diskussion kring det upplever jag.
Finfint att läsa alla GBP-bloggar om exakt vad folk ätit och viktkurvan och outfitbilder. Men hur skiljer det sig från en bantningsblogg eller nån tonåring som livsstilsbloggar? Egentligen? Det är rätt få som skriver om vad det innebär fysiskt (förutom att kunna komma i mindre storlekar på kläder). Men det kanske är för abstrakt eller nåt som inte är lika lätt att prata om utåt? Men jag kan sakna nån typ av analys ibland. Är GBP bara ännu en sorts bantning, eller är det nåt annat? Jag tycker att den attityden spär på den helt felaktiga bilden att det är nåt slags enkel viktreducering i närheten av plastikkirurgi av estetiska skäl och nåt slags quick fix för lata tjockisar som inte orkar banta på vanligt sätt. Så helt ärligt blir jag ibland lite småirriterad på att man liksom spelar den bilden i händerna genom sin väldigt ytliga och kilofixerade bild av vad operationens syfte är.
Dessutom känner jag ju flera som gjort sina för flera år sen, och då finns det också intressanta aspekter - vad händer när det blir riktig vardag och man börjar kunna äta lite mer? Jag vet flera som gått upp (inte mycket, men upp till 10 kg i alla fall), och verkligen fått kämpa för att vända det igen. De har inte "fuskat", misskött sig eller på nåt anmärksningsvärt sätt "förfallit" utan levt normalt - dvs inte tänkt så mycket på kosten som man måste göra oavsett om man gjort operation eller inte - om man har anlag för övervikt. Så jag tror inte på att "man kan inte gå upp i vikt om man inte missköter sig jättemycket. Det går inte!". Det gör det tydligen visst. Att inte prata om det problemet och hur man ska förhålla sig till det är ju också lite dumt. Ska alla (eller många, eller en del - det är svårt att veta eftersom folk inte pratar så mycket om det) behöva komma till samma insikter på sin kammare i ensamhet eller ska man ha en mer öppen diskussion om för- och nackdelar, fallgropar och saker som kan hända?
Då tänker jag också att vad är snabb viktnedgången värd om man ändå måste "banta" igen? För att man inte tänkt igenom det här ordentligt och faktiskt inte förändrat sitt ätbeteende i grunden? Hur får man en långsiktigt hållbar livsstil som gör att man inte går upp och ner i vikt? Hur vet man vad som är en rimig vikt för ens egen kropp? Utan skalor och rekommendationer. Vad är min kropps optimala vikt (så att jag kan leva ett normalt liv med en normal livsstil. Dvs varken späka mig eller frossa)? Vad är min optimala livsstil?
För att inte tala om de vinster man kan se och märka själv? Men jag börjar ibland undra lite. Jag tycker att det på vissa sätt finns nåt slags känslomässig omogenhet kring det här med operationen. Jag vet inte. Det kanske beror på hur, när och varför man gjort den. Men väldigt många jag känner som faktiskt gjort den har i första hand blivit rekommenderade eller velat göra den pga av hälsobekymmer. Antingen redan befintliga eller varningar om nära förestående. I det perspektivet tycker jag att det är konstigt fokus. Kilon, kilon, kilon. Ja, men vad innebär det? Vad hände med de befintliga hälsoproblemen eller de som fanns i riskzonen? Gjorde operationen den skillnad man önskade där? Hur mår man? Hur förändrades livet? (Förutom på vågen och i klädstorlekarna). Det är minimalt med diskussion kring det upplever jag.
Finfint att läsa alla GBP-bloggar om exakt vad folk ätit och viktkurvan och outfitbilder. Men hur skiljer det sig från en bantningsblogg eller nån tonåring som livsstilsbloggar? Egentligen? Det är rätt få som skriver om vad det innebär fysiskt (förutom att kunna komma i mindre storlekar på kläder). Men det kanske är för abstrakt eller nåt som inte är lika lätt att prata om utåt? Men jag kan sakna nån typ av analys ibland. Är GBP bara ännu en sorts bantning, eller är det nåt annat? Jag tycker att den attityden spär på den helt felaktiga bilden att det är nåt slags enkel viktreducering i närheten av plastikkirurgi av estetiska skäl och nåt slags quick fix för lata tjockisar som inte orkar banta på vanligt sätt. Så helt ärligt blir jag ibland lite småirriterad på att man liksom spelar den bilden i händerna genom sin väldigt ytliga och kilofixerade bild av vad operationens syfte är.
Dessutom känner jag ju flera som gjort sina för flera år sen, och då finns det också intressanta aspekter - vad händer när det blir riktig vardag och man börjar kunna äta lite mer? Jag vet flera som gått upp (inte mycket, men upp till 10 kg i alla fall), och verkligen fått kämpa för att vända det igen. De har inte "fuskat", misskött sig eller på nåt anmärksningsvärt sätt "förfallit" utan levt normalt - dvs inte tänkt så mycket på kosten som man måste göra oavsett om man gjort operation eller inte - om man har anlag för övervikt. Så jag tror inte på att "man kan inte gå upp i vikt om man inte missköter sig jättemycket. Det går inte!". Det gör det tydligen visst. Att inte prata om det problemet och hur man ska förhålla sig till det är ju också lite dumt. Ska alla (eller många, eller en del - det är svårt att veta eftersom folk inte pratar så mycket om det) behöva komma till samma insikter på sin kammare i ensamhet eller ska man ha en mer öppen diskussion om för- och nackdelar, fallgropar och saker som kan hända?
Då tänker jag också att vad är snabb viktnedgången värd om man ändå måste "banta" igen? För att man inte tänkt igenom det här ordentligt och faktiskt inte förändrat sitt ätbeteende i grunden? Hur får man en långsiktigt hållbar livsstil som gör att man inte går upp och ner i vikt? Hur vet man vad som är en rimig vikt för ens egen kropp? Utan skalor och rekommendationer. Vad är min kropps optimala vikt (så att jag kan leva ett normalt liv med en normal livsstil. Dvs varken späka mig eller frossa)? Vad är min optimala livsstil?
Jag tycker att det är mycket fokus på kilona som ska gås ned, och rätt lite fokus på hur man håller sin vikt och optimerar chanserna att hitta balansen.
Men jag är väl som vanligt den som regnar på nån annans parad. Let them eat cake! ;-)
Var och en blir salig på sin fason. Jag är en sån som gärna analyserar, problematiserar och vill ha en lite djupare fundering kring det här med beteenden. Igen så tycker jag att det borde finnas nån liten varningssignal kring det här beteendet som gjorde att man gick upp i vikt så mycket att man fick ett BMI som tillåter en GBP-operation. Face it, det är inte som att man råkat få några trivselkilon extra utan det krävs ett ganska långvarigt beteendemönster kring mat som resulterar i det.
Vi har nu tvingat våra kroppar att ändra beteende, men hur får man hjärnan att hänga med och hur kan man ytterligare optimera chanserna att inte hamna i nåt annat stört beteende? För att allt skulle lösa sig automatiskt med att minska magsäcken är inte sant. Eller det kanske det är? För andra. Jag vet inte. Jag ser bara nånting, hör nånting och läser mellan raderna som fortfarande andas matångest (kontroll, bristande kontroll, önskad kontroll, rädsla för tappad kontroll) önskan om att visa att man är "som alla andra" nu och att förmedla en succéhistoria så de som eventuellt haft några negativa tankar om GBP inte ska ha nåt att hämta. Hos de där operationen inte längre ligger i närtid i alla fall. Det är mycket vikt, vikt, vikt. Mycket vad åt jag och vad åt jag inte och vad borde jag ha ätit och inte ätit. Eller "se hur bra jag äter" (men alla dagar du inte äter så bra då, är de inte med i bloggen eller samtalet? Bortcensurerade?).
Men just idag så ska jag också låtsas som om jag gjorde en GBP-operation och allt sedan dess är en dans på rosor och att jag äter en liten, liten portion rårivna morötter ibland men att min hjärna är helt rensad från impulser om att äta mer, äta annat, bry mig om mat och allt annat "dåligt". Vips så försvann alla komplicerade tankar, känslor och beteenden kring mat. Ba så där. Japp, så går det till. Mitt mål är att kunna ha medium i kläder och kunna ligga på stranden i bikini. That's it! That's how deep the rabbit hole goes.
Eller inte...
Vi har nu tvingat våra kroppar att ändra beteende, men hur får man hjärnan att hänga med och hur kan man ytterligare optimera chanserna att inte hamna i nåt annat stört beteende? För att allt skulle lösa sig automatiskt med att minska magsäcken är inte sant. Eller det kanske det är? För andra. Jag vet inte. Jag ser bara nånting, hör nånting och läser mellan raderna som fortfarande andas matångest (kontroll, bristande kontroll, önskad kontroll, rädsla för tappad kontroll) önskan om att visa att man är "som alla andra" nu och att förmedla en succéhistoria så de som eventuellt haft några negativa tankar om GBP inte ska ha nåt att hämta. Hos de där operationen inte längre ligger i närtid i alla fall. Det är mycket vikt, vikt, vikt. Mycket vad åt jag och vad åt jag inte och vad borde jag ha ätit och inte ätit. Eller "se hur bra jag äter" (men alla dagar du inte äter så bra då, är de inte med i bloggen eller samtalet? Bortcensurerade?).
Men just idag så ska jag också låtsas som om jag gjorde en GBP-operation och allt sedan dess är en dans på rosor och att jag äter en liten, liten portion rårivna morötter ibland men att min hjärna är helt rensad från impulser om att äta mer, äta annat, bry mig om mat och allt annat "dåligt". Vips så försvann alla komplicerade tankar, känslor och beteenden kring mat. Ba så där. Japp, så går det till. Mitt mål är att kunna ha medium i kläder och kunna ligga på stranden i bikini. That's it! That's how deep the rabbit hole goes.
Eller inte...
Men idag nådde jag 80-talet. Och det är väl bra? Jag vet inte varför 89,7 är bättre än 90,1, förutom att det är mindre på vågen. Men jag vet inte exakt vad det gör för skillnad för min hälsa. Jag vet bara att det är åt rätt håll och det gör mig glad.