Duktigheten
En sak jag börjar fundera lite på är varför tjockisar (eller f.d tjockisar) ofta måste bevisa att de är så himla duktiga. Det är kanske för att så fort man varit överviktig ett tag så har man liksom haft hela sin "oduktighet" on display till allmän beskådan. Alla kan se att man på ett plan inte varit en "duktig" person (iaf enligt de budskap som trumpetas ut i samhället i stort. Tjock = inte så duktig).
Sen är det helt olika hur man ser på övervikt. Min erfarenhet är att om exempelvis varit normalviktig en stor del av sitt liv och exempelvis gått upp i vikt i samband med någon specifik händelse i livet (inte gått ned efter graviditet, varit väldigt aktiv fysiskt och sen slutat träna, slutat röka, blivit sjuk eller vad som helst) så ser man lite annorlunda på sin övervikt än någon som varit överviktig stora delar av sitt liv.
Den som varit det en viss period av sitt liv identifierar sig i huvudsak som en normalviktig person som tillfälligt är överviktig, medan det ofta är tvärtom för den som varit överviktig hela sitt liv och sen i perioder gått ner i vikt eller varit mindre tjock.
Jag tror att det avgör lite hur man ser på saker. På övervikten i sig och på att gå ner i vikt. På målet.
Sen är det helt olika hur man ser på övervikt. Min erfarenhet är att om exempelvis varit normalviktig en stor del av sitt liv och exempelvis gått upp i vikt i samband med någon specifik händelse i livet (inte gått ned efter graviditet, varit väldigt aktiv fysiskt och sen slutat träna, slutat röka, blivit sjuk eller vad som helst) så ser man lite annorlunda på sin övervikt än någon som varit överviktig stora delar av sitt liv.
Den som varit det en viss period av sitt liv identifierar sig i huvudsak som en normalviktig person som tillfälligt är överviktig, medan det ofta är tvärtom för den som varit överviktig hela sitt liv och sen i perioder gått ner i vikt eller varit mindre tjock.
Jag tror att det avgör lite hur man ser på saker. På övervikten i sig och på att gå ner i vikt. På målet.
Självklart har jag som alla andra som väger för mycket fantiserat om att vara smal, till och med väldigt smal. Det har ägnats många timmar av mitt liv åt fundera på det, längta efter det, planera för det och tänka på hur annorlunda mitt liv skulle vara. Allt jag skulle kunna göra då. Alla kläder jag skulle kunna ha. Alla av det motsatta könet som skulle tycka att jag var attraktiv. Kanske skulle jag kunna jonglera med eld, prata italienska flytande, bli bra på att sjunga och kunna jobba som fitnessinstruktör också? Jag menar, smala människor är ju lyckliga och lyckade. Bara jag går ner i vikt kommer mitt liv och jag att automatiskt bli bättre.
Eller?
Jag tror att jag lite tänkte så förut. Särskilt när jag var yngre. Att allting handlade om vikten. Det var där problemet satt och om jag bara kunde nå någon magisk målvikt skulle allt annat automatiskt fixa sig. För en smal person är allt möjligt. Men för mig som tjock var det inte det. Det var hur jag såg det.
Helt blind för att smala kompisar hade kärlekstrubbel, familjebekymmer, råkade ut för tråkiga saker, inte var perfekta och inte fick allt de ville ha.
Och visst, på många sätt är livet "lättare" med färre kilon. Det handlar främst om det fysiska. Att bära runt på 20 kilo sliter på kroppen och orken, för att inte tala om när det är ännu fler kilon. När man går ner i vikt blir det mindre jobbigt att röra sig och man kan/vill röra på sig mer och när man rör på sig mer går man ner mer. En dominoeffekt.
Ju närmare man är normalvikt desto mindre sticker man ut. Man tar inte lika mycket fysisk plats (på tunnelbanan, i flygplanssätet, i biostolen, i baksätet på bilen), man passar in, man ryms (i kläder som finns på vanliga avdelningar i vanliga klädaffärer) och man behöver inte tänka på att de som träffar en förmodligen först och främst skulle beskriva en som "den där tjocka tjejen". Man kan vara vem som helst. Smälta in. Vara normal.
Så visst, på de sätten ÄR det lättare. Lättare att inte bli dömd, dra blickarna till sig och utmärka sig. Lättare för kroppen.
Men det andra blir inte lättare. Kanske får man bättre självförtroende, ork att ta tag i andra förändringar och vågar visa saker som man annars inte gjort (på grund av att om folk på nåt sätt är missnöjda med en så har de en synligt & öm punkt att sikta på).
Jag har, som jag bloggat om förut, försökt gå ner i vikt fler gånger än jag kan räkna (och ibland lyckats bitvis) och därför mött väldigt många andra överviktiga personer. Det som främst slagit mig är att många som är överviktiga har väldigt svårt att förstå varför de blivit det och ofta hävdar att de inte äter mycket (det behöver man inte göra för att bli tjock, man behöver bara äta saker med mycket kalorier och röra på sig mindre än sitt energinitag) eller att de har fel på ämnesomsättningen eller valfri annan förklaring.
Och visst, det finns helt klart människor som på grund av sjukdomar eller mediciner inte kan styra sin viktuppgång. Men i de allra flesta fall blir man överviktig av att äta för mycket, för energirikt och/eller röra sig för lite. För mig blir det komiskt när jag suttit i rum fulla med överviktiga människor och ingen enda har ätit fel eller lagt på sig sina kilon på grund av nåt de kunnat påverka själva. Fettälvan kommer på natten och spritsar tjockglitter på människor. Jag säger inte detta för att vara elak eller raljera eller nåt sånt. Tvärtom. Jag inser att det finns ett visst mått av självförnekelse hos de flesta som blivit överviktiga. Men det är fascinerande för mig att man liksom håller fast vid det inför andra tjocka. För att man inte ens där känner sig trygg nog med att vara ärlig kring sina problem. Det finns ju en anledning till det...
För den andra saken som slagit mig är att tjockisar (liksom andra människor i grupp) lätt faller in i nåt slags hierarki som handlar väldigt mycket om duktighet. Den som väger mest är minst duktig (i en bantningssekt där jag var med sa den magra lilla kvinnan som ledde den att man skulle peppa sig själv med att tänka "det finns alltid nån som är tjockare än vad du är". Jag baxnade lite. Jaha, vad skulle den som var tjockast trösta sig med då? Mat? Hela sättet att resonera är för mig obehagligt. Om man ska prata med tjockisar kanske man inte ska förstärka värdeskalan: "smal = duktig, bra, rätt. Tjock= dålig, misslyckad, fel").
Det är också väldigt viktigt (no pun intended!) att framhålla att man själv gör rätt (och om någon inte går ner lika fort eller lika mycket så gör hen uppenebarligen "fel"). I vissa sammanhang jag varit har det varit nästan obehagligt hur det snacket har gått.
Det har helt klart färgat mig så pass mycket att jag inte ens nu kan koppla bort det. Jag faller in i samma tänk som jag haft alla gånger jag bantat. Går jag inte ner lika bra eller fort som random annan person (självklart jämför man sig med den som gått ner mest, inte den som gått ner minst) så är nåt fel. Och det är mitt fel. Min prestation är alltid mätt mot nån annans. Det är inte min viktresa, mitt hälsoprojekt, min operation, min kropp. Det är min vikt, jag, mitt mål, min kropp i förhållande till andras.
Det kan störa mig. Både när jag tänker så och när andra visar att de tänker så.
Det är mänskligt, begripligt och på nåt sätt helt logiskt. Mönster vi vant oss vid och hela tiden återupprepar.
Kraven från andra. Jämförelser. Mätningar. Vägningar...
Eller?
Jag tror att jag lite tänkte så förut. Särskilt när jag var yngre. Att allting handlade om vikten. Det var där problemet satt och om jag bara kunde nå någon magisk målvikt skulle allt annat automatiskt fixa sig. För en smal person är allt möjligt. Men för mig som tjock var det inte det. Det var hur jag såg det.
Helt blind för att smala kompisar hade kärlekstrubbel, familjebekymmer, råkade ut för tråkiga saker, inte var perfekta och inte fick allt de ville ha.
Och visst, på många sätt är livet "lättare" med färre kilon. Det handlar främst om det fysiska. Att bära runt på 20 kilo sliter på kroppen och orken, för att inte tala om när det är ännu fler kilon. När man går ner i vikt blir det mindre jobbigt att röra sig och man kan/vill röra på sig mer och när man rör på sig mer går man ner mer. En dominoeffekt.
Ju närmare man är normalvikt desto mindre sticker man ut. Man tar inte lika mycket fysisk plats (på tunnelbanan, i flygplanssätet, i biostolen, i baksätet på bilen), man passar in, man ryms (i kläder som finns på vanliga avdelningar i vanliga klädaffärer) och man behöver inte tänka på att de som träffar en förmodligen först och främst skulle beskriva en som "den där tjocka tjejen". Man kan vara vem som helst. Smälta in. Vara normal.
Så visst, på de sätten ÄR det lättare. Lättare att inte bli dömd, dra blickarna till sig och utmärka sig. Lättare för kroppen.
Men det andra blir inte lättare. Kanske får man bättre självförtroende, ork att ta tag i andra förändringar och vågar visa saker som man annars inte gjort (på grund av att om folk på nåt sätt är missnöjda med en så har de en synligt & öm punkt att sikta på).
Jag har, som jag bloggat om förut, försökt gå ner i vikt fler gånger än jag kan räkna (och ibland lyckats bitvis) och därför mött väldigt många andra överviktiga personer. Det som främst slagit mig är att många som är överviktiga har väldigt svårt att förstå varför de blivit det och ofta hävdar att de inte äter mycket (det behöver man inte göra för att bli tjock, man behöver bara äta saker med mycket kalorier och röra på sig mindre än sitt energinitag) eller att de har fel på ämnesomsättningen eller valfri annan förklaring.
Och visst, det finns helt klart människor som på grund av sjukdomar eller mediciner inte kan styra sin viktuppgång. Men i de allra flesta fall blir man överviktig av att äta för mycket, för energirikt och/eller röra sig för lite. För mig blir det komiskt när jag suttit i rum fulla med överviktiga människor och ingen enda har ätit fel eller lagt på sig sina kilon på grund av nåt de kunnat påverka själva. Fettälvan kommer på natten och spritsar tjockglitter på människor. Jag säger inte detta för att vara elak eller raljera eller nåt sånt. Tvärtom. Jag inser att det finns ett visst mått av självförnekelse hos de flesta som blivit överviktiga. Men det är fascinerande för mig att man liksom håller fast vid det inför andra tjocka. För att man inte ens där känner sig trygg nog med att vara ärlig kring sina problem. Det finns ju en anledning till det...
För den andra saken som slagit mig är att tjockisar (liksom andra människor i grupp) lätt faller in i nåt slags hierarki som handlar väldigt mycket om duktighet. Den som väger mest är minst duktig (i en bantningssekt där jag var med sa den magra lilla kvinnan som ledde den att man skulle peppa sig själv med att tänka "det finns alltid nån som är tjockare än vad du är". Jag baxnade lite. Jaha, vad skulle den som var tjockast trösta sig med då? Mat? Hela sättet att resonera är för mig obehagligt. Om man ska prata med tjockisar kanske man inte ska förstärka värdeskalan: "smal = duktig, bra, rätt. Tjock= dålig, misslyckad, fel").
Det är också väldigt viktigt (no pun intended!) att framhålla att man själv gör rätt (och om någon inte går ner lika fort eller lika mycket så gör hen uppenebarligen "fel"). I vissa sammanhang jag varit har det varit nästan obehagligt hur det snacket har gått.
Det har helt klart färgat mig så pass mycket att jag inte ens nu kan koppla bort det. Jag faller in i samma tänk som jag haft alla gånger jag bantat. Går jag inte ner lika bra eller fort som random annan person (självklart jämför man sig med den som gått ner mest, inte den som gått ner minst) så är nåt fel. Och det är mitt fel. Min prestation är alltid mätt mot nån annans. Det är inte min viktresa, mitt hälsoprojekt, min operation, min kropp. Det är min vikt, jag, mitt mål, min kropp i förhållande till andras.
Det kan störa mig. Både när jag tänker så och när andra visar att de tänker så.
Det är mänskligt, begripligt och på nåt sätt helt logiskt. Mönster vi vant oss vid och hela tiden återupprepar.
Kraven från andra. Jämförelser. Mätningar. Vägningar...
Vid ett tillfälle var jag med i ett bantningsprojekt där jag blev kompis med en tjej som var i samma ålder som mig, hade ungefär samma kroppsform som mig och hade samma startvikt som mig. Vi blev verkligen nära kompisar på kort tid och flöjdes åt i viktnedgången. På ett sätt kan man säga att det sporrade mig. Jag var ganska ung då och tänkte på ett annat sätt. Viktnedgången blev mer eller mindre en tävling mellan oss. Vecka för vecka jämförde vi oss. Vi bevakade hur mycket den andra tränade och vad den andra åt. Vi gjorde avsteg tillsammans och lade in extra träningspass tillsammans. Vi jämförde viktkurvorna. Det blev lite osunt till slut. Vi konkurrerade för mycket. Så pass att det sträckte sig långt utanför viktens värld. Så vänskapen sprack. Jag undrar ibland om hon fortfarande är ihop med mitt ex? Jag undrar om hon är lycklig. Men mest undrar jag förstås vad hon väger...
En annan kompis, som alltid varit större än mig (se där, en jämförelse - en positionering) pratade jämt om andra kvinnor (som jag inte kände) genom att beskriva deras utseende samt alltid lägga till hur mycket de kunde väga på ett ungefär. Alltid. Jag fattade inte varför. Det var som att hon alltid, alltid såg alla andras kilon först, fast hennes största sorg var just att andra inte såg nåt annat än hennes kilon före de såg vem hon var.
En annan kompis (hon har större delen av tiden jag känt henne varit småmullig, men vägde alltid mycket mindre än mig. Vi fortsätter väl värdeskalan, så alla förstår? ;-)) skulle alltid, alltid när denna första kompis kom på tal ta upp att en gång när vi var hemma hos henne (när hon ej var hemma) och letade efter en hushållsgrej och kollade i en massa lådor hittade halvätna godispåsar i en hel del av dem. För henne verkade det vara som att nåt skamligt, hemligt och väldigt upprörande plötsligt uppdagats. Hon återkom ständigt till hur konstigt det var och hur konstigt det var att denna kompis alltid åt så lite när andra var med, men tydligen smygåt en massa (man bara "dohh, om hon var dubbelt så stor som dig tror du att hon blev det genom att andas luft eller? Nån gång äter hon uppenbarligen de extra kalorierna". Själv tänkte jag bara att det var imponerande att ha halvätna godispåsar kvar. Mina hade varit uppätna och bortstädade sen länge...). För mig var det verkligen en ögonöppnare hur andra pratar om tjockisar när de inte är med. Då var ändå denna kompis själv inte särskilt smal samt pratade med mig som uppenbarligen också var överviktig. Det fick mig verkligen att fundera. Damn if you do - damn if you don't. Äter man mycket när man är med andra kan man kallt räkna med att de kommenterar det när man inte är med, typ "ja, hon äter ju rätt mycket - inte konstigt att hon är tjock". Äter man lite när andra är med så "smygäter" man och försöker mörka att man överäter, liksom låtsas som om man äter bra fast man inte gör det. Då är det också kasst. En tjock person kan liksom bara vinna om andra ser att hen går ner i vikt (men då får hen verkligen aldrig, aldrig göra avsteg när andra är med. För då är det hundra procent garanterat att det noteras och värderas. Eller kommenteras. "FÅR du äta det där?").
En annan kompis (hon har större delen av tiden jag känt henne varit småmullig, men vägde alltid mycket mindre än mig. Vi fortsätter väl värdeskalan, så alla förstår? ;-)) skulle alltid, alltid när denna första kompis kom på tal ta upp att en gång när vi var hemma hos henne (när hon ej var hemma) och letade efter en hushållsgrej och kollade i en massa lådor hittade halvätna godispåsar i en hel del av dem. För henne verkade det vara som att nåt skamligt, hemligt och väldigt upprörande plötsligt uppdagats. Hon återkom ständigt till hur konstigt det var och hur konstigt det var att denna kompis alltid åt så lite när andra var med, men tydligen smygåt en massa (man bara "dohh, om hon var dubbelt så stor som dig tror du att hon blev det genom att andas luft eller? Nån gång äter hon uppenbarligen de extra kalorierna". Själv tänkte jag bara att det var imponerande att ha halvätna godispåsar kvar. Mina hade varit uppätna och bortstädade sen länge...). För mig var det verkligen en ögonöppnare hur andra pratar om tjockisar när de inte är med. Då var ändå denna kompis själv inte särskilt smal samt pratade med mig som uppenbarligen också var överviktig. Det fick mig verkligen att fundera. Damn if you do - damn if you don't. Äter man mycket när man är med andra kan man kallt räkna med att de kommenterar det när man inte är med, typ "ja, hon äter ju rätt mycket - inte konstigt att hon är tjock". Äter man lite när andra är med så "smygäter" man och försöker mörka att man överäter, liksom låtsas som om man äter bra fast man inte gör det. Då är det också kasst. En tjock person kan liksom bara vinna om andra ser att hen går ner i vikt (men då får hen verkligen aldrig, aldrig göra avsteg när andra är med. För då är det hundra procent garanterat att det noteras och värderas. Eller kommenteras. "FÅR du äta det där?").
Jag har fullt med såna här episoder där människor som själva är överviktiga gärna vill avskilja sig från andra överviktiga och liksom bevisa att de är bättre, har bättre karaktär, iaf inte är "lika tjock som X", "iaf har gått ner mer/snabbare än Y" osv.
De har inte alltid varit tjocka (en poäng), de smygäter inte (en poäng till), de tränar (poäng, en dålig tjockis tränar inte, hen är bara lat), de äter egentligen nyttigt och har blivit tjocka av nåt annat (poäng, vad det än är man blivit tjock av så är det nåt som liksom hänt en, inte nåt man valt genom aktiva dåliga matval) och framför allt, när man är med i viktprojekt så är det viktigt att bara tala om när det går bra och man sköter sig (för att göra motsatsen är att på nåt sätt igen utsätta sig för möjligheten till kritik och tvivlet kring att man gör det man ska och man gör rätt. Vilket folk genrellt är försiktiga med. Viktnedgång och föräldraskap verkar vara två saker som alla - oavsett vad de har för personliga erfarenheter, kan vara experter på och läxa upp andra om).
Det finns en aspekt till. Om man har gjort en GBP-operation och gått ner så räknas det förstås inte "på riktigt" eftersom det är "fusk" och man fått allt "gratis" och liksom varit lite för lat för att anstränga sig och gå ner i vikt på "vanligt sätt". Jag tror till och med att jag resonerade så ett tag, innan jag förstod bättre. Nu kan jag bara säga "Hahahahahahaha" angående det. Men det är lite sorgligt hur det i vissa fall påverkar hur benägna folk är att tala om att de opererat sig. En kompis ("men oj vad många tjocka kompisar du har då". Jo, det blir lätt så när man varit med i en massa viktrelaterade projekt. Plus att det ju finns tjocka människor överallt. Ja, mitt ibland oss alltså...</ironi>) lade flera år efter sin operation ut en före- & efterbild på Facebook och talade om att hon minskat 50 kilo på lite drygt tre år. Men talade inte om att det var på grund av operation (ens när folk frågade hur hon gjort). Just för att många inte tycker att det "räknas" då. Hon ville uppenbarligen inte ha den diskussionen, utan ville bara dela sin glädje över att ha blivit av med alla kilon.
Jag kan tala om för de som inte vet att det inte riktigt är så att man gör en GBP och sen bara man kör på som vanligt och vips var man smal. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig innan att det är så pass tufft (i vissa grejer, och det är olika för alla. För en del är det nog faktiskt hyfsat enkelt, för andra tufft med vissa bitar och för några tufft med mycket) så min stora beundran till alla som redan tagit det här steget eller funderar på att ta det. Men det i sig (att många tvekar att berätta att de opererat sig) är också lite sorgligt. På vilket sätt är det fusk att ta till en metod som tvingar kroppen att göra nåt den inte klarat förut? Och jag vet ej hur det är för andra, men jag lade mig inte direkt på operationsbordet utan att blinka. Det är en stor operation och framför allt finns det risker precis som med alla ingrepp.
Jag tycker att hela den här proceduren är väldigt tröttsam, särskilt eftersom jag sett den i så många olika sammanhang. Det påminner lite om när kvinnor är pionjärer inom något område där det är manlig dominans. Man skulle kunna tänka sig att om man lyckats ta sig fram i en värld full av motstånd skulle man liksom stötta andra som försöker, just för att man vet hur tufft det är. Men min erfarenhet är (tyvärr) att många som gått ner mycket eller till normalvikt (oavsett metod) gärna antingen vill förneka att de varit tjocka eller gärna vill mästra såna som fortfarande är tjocka genom att ge en bild av att deras viktresa varit lättare än den varit och att den som stöter på några hinder implicit gör det för att hen inte anstränger sig tillräckligt. För en (fortfarande) tjock person är det förstås en öm punkt. Jag har nog mött ganska få överviktiga som inte ständigt brottas med tanken på att de inte gör tillräckligt för att gå ner (ens om de just är i ett viktprojekt och har gått ner en massa). Därför gör det mig uppriktigt beklämd när det skapas såna här hierarkier och byggs upp nåt slags idé om hur man är en duktig tjockis (som siktar på att bli en duktig smalis). Andra människor får ta ett glas vin, äta efterrätt, hoppa över en träning eller ta en extra portion nån gång. Det är ingen som dömer dem eller spekulerar i varför de gör det, om de borde gjort det eller kanske ens noterar det. Men om det är nån som är överviktig eller håller på att gå ner i vikt finns liksom inte ens tanken att just det där avsteget kanske var helt planerat, genomtänkt och att hen visst "får" äta nåt extra just då. Det är som med en fattig person. Man får liksom inte ha nåt extra, unna sig nån lyx, ha några dåliga vanor för då är det inte "synd om en", oavsett om det kanske är så att man försakat skitmycket för att ha råd med just den där grejen.
Jag minns så himla tydligt när jag var med i iTrim och en kollega kommenterade att jag en fredag köpte en muffins till fikat (och det var planerat och hon visste hur mycket jag hade gått ner, kämpat och tränat och sa aldrig nåt om min viktnedgång, att det var bra jobbat eller nåt positivt. Men en dag när jag unnat mig en muffins så var det viktigt att påpeka att hon såg det. Jag blev verkligen så himla besviken på det!).
Om det är en sak jag har lärt mig så här långt är det att så fort man börjar tänka i de banorna så är man fel ute. Det är svårt att inte jämföra i en värld där allt jämförs. Äpplen med päron. Jag tror det är lite av orsaken till varför jag valt att inte prata med så många om detta, för jag har dåliga erfarenheter av hur andra förhåller sig till det hela med viktnedgång. Både de som absolut inte har några viktproblem själva, och de som har det. Det är nåt med den här duktigheten som är väldigt viktigt för många. Att vara duktig, och helst duktigare än nån annan för att känna att det känns riktigt bra för en själv. Och som smal är man alltid duktigare än den som är tjock, även om det skulle vara så att det är hyfsat enkelt för en själv att gå ner i vikt, hålla vikten och röra kroppen. Det handlar inte om hur mycket man kämpar eller vilken energi man lägger. Det handlar bara om det som andra ser - kroppen, vikten, vad man äter.
Hur skulle det kännas att riktigt, på riktigt släppa det och bara, bara tänka att jag gör så gott jag kan, jag ska sluta vara elak mot mig själv (och andra), jag förtjänar att vara duktig för mig själv, i mig själv, för det jag åstadkommer (utan att det alltid ställs bredvid nån annans bedrift, kamp eller framgång) själv?
Jag är jag. Andra är andra.
Jag försöker med det. För jag vill känna så. Det är därför jag ofta blir lite störd när jag märker att andra inte tänker så. Varken om mig eller sig själva. Och jag vet som vanligt inte riktigt hur man ska förmedla såna saker utan att på nåt sätt utsätta sig för andras kritiska ögon eller verka missunnsam, negativ eller nåt annat dumt. Jag tänker att jag kanske kommer att kunna säga såna saker förs när jag varit tillräckligt duktig. Duktig nog för andra. När det syns hur duktig jag varit. När man kan mäta, väga och konstatera att ja, jag har varit så pass duktig att jag får ha en åsikt och att den inte handlar om mig - min viktresa i förhållande till nån annans, att jag är mer eller mindre duktig. Då ska jag säga att "jag har varit jätteduktig och jag tycker ändå att vi ska sluta försöka konkurrera om hur duktiga vi är".
Som synes gör den tankevurpan i sig att jag verkar ha en bit kvar till det målet.
Som till många andra mål. Som bara är mina. Satta av mig. För mig.
De har inte alltid varit tjocka (en poäng), de smygäter inte (en poäng till), de tränar (poäng, en dålig tjockis tränar inte, hen är bara lat), de äter egentligen nyttigt och har blivit tjocka av nåt annat (poäng, vad det än är man blivit tjock av så är det nåt som liksom hänt en, inte nåt man valt genom aktiva dåliga matval) och framför allt, när man är med i viktprojekt så är det viktigt att bara tala om när det går bra och man sköter sig (för att göra motsatsen är att på nåt sätt igen utsätta sig för möjligheten till kritik och tvivlet kring att man gör det man ska och man gör rätt. Vilket folk genrellt är försiktiga med. Viktnedgång och föräldraskap verkar vara två saker som alla - oavsett vad de har för personliga erfarenheter, kan vara experter på och läxa upp andra om).
Det finns en aspekt till. Om man har gjort en GBP-operation och gått ner så räknas det förstås inte "på riktigt" eftersom det är "fusk" och man fått allt "gratis" och liksom varit lite för lat för att anstränga sig och gå ner i vikt på "vanligt sätt". Jag tror till och med att jag resonerade så ett tag, innan jag förstod bättre. Nu kan jag bara säga "Hahahahahahaha" angående det. Men det är lite sorgligt hur det i vissa fall påverkar hur benägna folk är att tala om att de opererat sig. En kompis ("men oj vad många tjocka kompisar du har då". Jo, det blir lätt så när man varit med i en massa viktrelaterade projekt. Plus att det ju finns tjocka människor överallt. Ja, mitt ibland oss alltså...</ironi>) lade flera år efter sin operation ut en före- & efterbild på Facebook och talade om att hon minskat 50 kilo på lite drygt tre år. Men talade inte om att det var på grund av operation (ens när folk frågade hur hon gjort). Just för att många inte tycker att det "räknas" då. Hon ville uppenbarligen inte ha den diskussionen, utan ville bara dela sin glädje över att ha blivit av med alla kilon.
Jag kan tala om för de som inte vet att det inte riktigt är så att man gör en GBP och sen bara man kör på som vanligt och vips var man smal. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig innan att det är så pass tufft (i vissa grejer, och det är olika för alla. För en del är det nog faktiskt hyfsat enkelt, för andra tufft med vissa bitar och för några tufft med mycket) så min stora beundran till alla som redan tagit det här steget eller funderar på att ta det. Men det i sig (att många tvekar att berätta att de opererat sig) är också lite sorgligt. På vilket sätt är det fusk att ta till en metod som tvingar kroppen att göra nåt den inte klarat förut? Och jag vet ej hur det är för andra, men jag lade mig inte direkt på operationsbordet utan att blinka. Det är en stor operation och framför allt finns det risker precis som med alla ingrepp.
Jag tycker att hela den här proceduren är väldigt tröttsam, särskilt eftersom jag sett den i så många olika sammanhang. Det påminner lite om när kvinnor är pionjärer inom något område där det är manlig dominans. Man skulle kunna tänka sig att om man lyckats ta sig fram i en värld full av motstånd skulle man liksom stötta andra som försöker, just för att man vet hur tufft det är. Men min erfarenhet är (tyvärr) att många som gått ner mycket eller till normalvikt (oavsett metod) gärna antingen vill förneka att de varit tjocka eller gärna vill mästra såna som fortfarande är tjocka genom att ge en bild av att deras viktresa varit lättare än den varit och att den som stöter på några hinder implicit gör det för att hen inte anstränger sig tillräckligt. För en (fortfarande) tjock person är det förstås en öm punkt. Jag har nog mött ganska få överviktiga som inte ständigt brottas med tanken på att de inte gör tillräckligt för att gå ner (ens om de just är i ett viktprojekt och har gått ner en massa). Därför gör det mig uppriktigt beklämd när det skapas såna här hierarkier och byggs upp nåt slags idé om hur man är en duktig tjockis (som siktar på att bli en duktig smalis). Andra människor får ta ett glas vin, äta efterrätt, hoppa över en träning eller ta en extra portion nån gång. Det är ingen som dömer dem eller spekulerar i varför de gör det, om de borde gjort det eller kanske ens noterar det. Men om det är nån som är överviktig eller håller på att gå ner i vikt finns liksom inte ens tanken att just det där avsteget kanske var helt planerat, genomtänkt och att hen visst "får" äta nåt extra just då. Det är som med en fattig person. Man får liksom inte ha nåt extra, unna sig nån lyx, ha några dåliga vanor för då är det inte "synd om en", oavsett om det kanske är så att man försakat skitmycket för att ha råd med just den där grejen.
Jag minns så himla tydligt när jag var med i iTrim och en kollega kommenterade att jag en fredag köpte en muffins till fikat (och det var planerat och hon visste hur mycket jag hade gått ner, kämpat och tränat och sa aldrig nåt om min viktnedgång, att det var bra jobbat eller nåt positivt. Men en dag när jag unnat mig en muffins så var det viktigt att påpeka att hon såg det. Jag blev verkligen så himla besviken på det!).
Om det är en sak jag har lärt mig så här långt är det att så fort man börjar tänka i de banorna så är man fel ute. Det är svårt att inte jämföra i en värld där allt jämförs. Äpplen med päron. Jag tror det är lite av orsaken till varför jag valt att inte prata med så många om detta, för jag har dåliga erfarenheter av hur andra förhåller sig till det hela med viktnedgång. Både de som absolut inte har några viktproblem själva, och de som har det. Det är nåt med den här duktigheten som är väldigt viktigt för många. Att vara duktig, och helst duktigare än nån annan för att känna att det känns riktigt bra för en själv. Och som smal är man alltid duktigare än den som är tjock, även om det skulle vara så att det är hyfsat enkelt för en själv att gå ner i vikt, hålla vikten och röra kroppen. Det handlar inte om hur mycket man kämpar eller vilken energi man lägger. Det handlar bara om det som andra ser - kroppen, vikten, vad man äter.
Hur skulle det kännas att riktigt, på riktigt släppa det och bara, bara tänka att jag gör så gott jag kan, jag ska sluta vara elak mot mig själv (och andra), jag förtjänar att vara duktig för mig själv, i mig själv, för det jag åstadkommer (utan att det alltid ställs bredvid nån annans bedrift, kamp eller framgång) själv?
Jag är jag. Andra är andra.
Jag försöker med det. För jag vill känna så. Det är därför jag ofta blir lite störd när jag märker att andra inte tänker så. Varken om mig eller sig själva. Och jag vet som vanligt inte riktigt hur man ska förmedla såna saker utan att på nåt sätt utsätta sig för andras kritiska ögon eller verka missunnsam, negativ eller nåt annat dumt. Jag tänker att jag kanske kommer att kunna säga såna saker förs när jag varit tillräckligt duktig. Duktig nog för andra. När det syns hur duktig jag varit. När man kan mäta, väga och konstatera att ja, jag har varit så pass duktig att jag får ha en åsikt och att den inte handlar om mig - min viktresa i förhållande till nån annans, att jag är mer eller mindre duktig. Då ska jag säga att "jag har varit jätteduktig och jag tycker ändå att vi ska sluta försöka konkurrera om hur duktiga vi är".
Som synes gör den tankevurpan i sig att jag verkar ha en bit kvar till det målet.
Som till många andra mål. Som bara är mina. Satta av mig. För mig.
PS. Jag använder ordet tjock mycket. Jag vet att många har svårt för det, dvs att man kallar andra eller sig själv det. För mig är det inte ordet i sig värdeladdat (det är hur andra använder det och vad de laddat det med för egenskaper) utan bara en beskrivning, precis som lång, kort, smal, ljushårig, korthårig. Så när jag använder det är det inte menat som nedsättande. Eftersom jag vet att andra inte ser det som jag använder jag aldrig det om eller till någon annan IRL. Men jag önskar att vi kunde sluta använda tjock som skällsord. Det är bara en kroppsform, inget karaktärsdrag.