Sug?
Försvinner allt sötsug och alla cravings efter salt och fett efter en Gastric Bypass?
Nej. Ja. Kanske.
Det är säkert olika, och beror på vad man menar.
Man hann liksom bli "avgiftad" genom att gå på pulver i två veckor och sen inte kunna äta nåt annat än flytande och puré i ytterligare två veckor. Så jag skulle vilja säga att det i sig är en faktor som spelar in. Den kan man garanterat uppnå utan GBP, men då är det mycket svårare. Efter operatioen smakar socker och fett delvis annorlunda. I alla fall för mig.
Blir man sugen på godis, glass, fikabröd, pizza eller annan snabbmat?
Nej. Inte jag i alla fall. Inte alls egentligen. Jag känner mer att jag saknar det på ett mentalt plan. Längtan efter att äta nåt onyttigt finns kvar, men det är mer som "jag vet att jag tyckte att det här var gott" och så har man det kvar i huvudet. Men jag saknar inte grejerna i sig. Jag saknar kanske att äta dem, smaken och att bli mätt och tillfredsställd av sån saker. Men jag saknar inte nåt i den mening att jag på riktigt känner längtan efter att äta just smågodis, pizza eller pommes. Jag går inte förbi godishyllan och får resonera med mig själv kring om jag ska köpa eller inte. Jag är ganska ointresserad kan man säga.
Jag tycker förstås att det mest är skönt att känna att jag inte "behöver" det, men det är också lite tomt.
När jag smakat lite på glass, fikabröd och choklad efter operationen så har jag mer tänkt att "ok, det är inte lika gott som jag kom ihåg det som" och sen är jag nöjd med att ha fått en sked paj från makens tallrik eller en tugga av hans glass eller äta några chokladpraliner. Förut hade jag velat ha mer, mer, mer och inte slutat förrän allt på tallriken var slut eller asken tom. Oavsett om jag var hungrig eller mött.
Nu är det mer "jag fick smaka och det var gott och det räcker så".
Jag tror ärligt att man kan "öva upp" att få smak för det igen, genom att äta det många gånger och vänja sig till med det och få tillbaka sina gamla smaklökar. Men det tycker jag verkar dumt, även om jag har gjort lite så med latten. Helt medvetet. De första gångerna tyckte jag som sagt att det smakade skit. Jag gillade inte smaken av kaffe alls (om man dricker latte, som ändå mest är mjölk, så kanske man redan signalerat att det inte är kaffet i sig som är favoritsmaken...) och det smakade "fel". Men efter att ha insisterat så börjar nu smaklökarna och toleransen att öka. Så nu kan jag dricka min latte igen! Även om jag föredrar att det är en macchiato (en halv shot espresso) och att det räcker med en deciliter innan jag är nöjd. Men det smakar inte på samma sätt längre. Inte som förut.
Så kan man säkert göra med allting. Pusha lite för att börja gilla grejer igen.
Nej. Ja. Kanske.
Det är säkert olika, och beror på vad man menar.
Man hann liksom bli "avgiftad" genom att gå på pulver i två veckor och sen inte kunna äta nåt annat än flytande och puré i ytterligare två veckor. Så jag skulle vilja säga att det i sig är en faktor som spelar in. Den kan man garanterat uppnå utan GBP, men då är det mycket svårare. Efter operatioen smakar socker och fett delvis annorlunda. I alla fall för mig.
Blir man sugen på godis, glass, fikabröd, pizza eller annan snabbmat?
Nej. Inte jag i alla fall. Inte alls egentligen. Jag känner mer att jag saknar det på ett mentalt plan. Längtan efter att äta nåt onyttigt finns kvar, men det är mer som "jag vet att jag tyckte att det här var gott" och så har man det kvar i huvudet. Men jag saknar inte grejerna i sig. Jag saknar kanske att äta dem, smaken och att bli mätt och tillfredsställd av sån saker. Men jag saknar inte nåt i den mening att jag på riktigt känner längtan efter att äta just smågodis, pizza eller pommes. Jag går inte förbi godishyllan och får resonera med mig själv kring om jag ska köpa eller inte. Jag är ganska ointresserad kan man säga.
Jag tycker förstås att det mest är skönt att känna att jag inte "behöver" det, men det är också lite tomt.
När jag smakat lite på glass, fikabröd och choklad efter operationen så har jag mer tänkt att "ok, det är inte lika gott som jag kom ihåg det som" och sen är jag nöjd med att ha fått en sked paj från makens tallrik eller en tugga av hans glass eller äta några chokladpraliner. Förut hade jag velat ha mer, mer, mer och inte slutat förrän allt på tallriken var slut eller asken tom. Oavsett om jag var hungrig eller mött.
Nu är det mer "jag fick smaka och det var gott och det räcker så".
Jag tror ärligt att man kan "öva upp" att få smak för det igen, genom att äta det många gånger och vänja sig till med det och få tillbaka sina gamla smaklökar. Men det tycker jag verkar dumt, även om jag har gjort lite så med latten. Helt medvetet. De första gångerna tyckte jag som sagt att det smakade skit. Jag gillade inte smaken av kaffe alls (om man dricker latte, som ändå mest är mjölk, så kanske man redan signalerat att det inte är kaffet i sig som är favoritsmaken...) och det smakade "fel". Men efter att ha insisterat så börjar nu smaklökarna och toleransen att öka. Så nu kan jag dricka min latte igen! Även om jag föredrar att det är en macchiato (en halv shot espresso) och att det räcker med en deciliter innan jag är nöjd. Men det smakar inte på samma sätt längre. Inte som förut.
Så kan man säkert göra med allting. Pusha lite för att börja gilla grejer igen.
Så jag tror att det väldigt mycket handlar om vad man vill uppnå. Vill man kunna äta vissa saker igen så kommer man förmodligen att kunna göra det (även om suget kan vara borta direkt efter operationen), men då har man tillbaka en del av problemet igen och måste veta var gränsen går.
Hur ofta och hur mycket ska jag äta av det? Så på ett sätt man man lösa det den enkla vägen och undvika att börja äta sånt igen. Men jag tror de flesta vill kunna äta allt.
Kroppen klarar förmodligen inte så mycket (verkar dock olika vad man dumpar av och i vilken mängd) så det ska väl en del ansträngning åt "fel håll" för att man verkligen ska börja gå upp i vikt igen. Men det går. Och jag tror man måste ha det med sig också, att GBP hjälper dig att få en chans att ändra förhållningssätt för att det i början rent fysiskt är svårt att äta såna saker (mer eller mindre för olika människor), men det är ingen permanent bot eller universalmedel för att aldrig mer äta för mycket onyttigt. Så gör rätt val när du har chansen att styra om. Ha en tydlig plan för hur du ska förhålla dig. Avstå helt från sånt, äta bara vid speciella tillfällen eller äta max en viss bestämd mängd. Man kan ha olika strategier.
Jag har börjat käka krom-tabletter också eftersom många sagt att det funkar mot sötsug. Jag vet inte om det verkligen är så, eftersom jag inte vet hur det varit annars. Men jag känner ärligt talat inte sötsug alls just nu.
Däremot är jag ofta supersugen på kolsyrad dryck - mineralvatten och Pepsi Max. Och det smakar och funkar inte alls på samma sätt längre, vilket på allvar gör mig frustrerad. Nu KAN jag dricka det igen, först var det bara obehagligt och jag kände mig full i magsäcken och burpig direkt efter en mun. Nu kan jag dricka mer, sippa lite i taget. Men det känns inte på samma sätt och det smakar inte på samma sätt i munnen. Och det gör mig sur.
Sen längtar jag faktiskt efter mackor. Vitt bröd. Även där känns det som om det är själva idéen om brödet och inte brödet i sig jag har cravings efter. Jag åt lite baguette till en soppa och det räckte med några tuggor så kände jag att det var för torrt och för degig konsistens. Det smakade inte som jag ville att det skulle smaka. Det smakade inte som förut.
Det är kluvet. Det är lite som när man träffar nån man varit jättekär i och bara ser en vanlig person med fel och brister och inte känner nånting alls. Så känner jag inför maten. Jag brukade verkligen älska hela den där grejen med att äta jättemycket av vissa saker och den sortens nöjdhet, kick och mättnad det gav. Hur choklad smakar och känns i munnen.
Nu är det bara en bit bröd, eller en ruta choklad eller en bit paj. För mig är de sakerna inte nåt särskilt. Det är som en potatis eller en bit skinka eller en morot. Det är olika sorts födoämnen. Även om de i mitt minne har en annan laddning. För mig är det så. Jag kan inte säga att det är så för alla. Det kanske är svårt att förstå att jag inte bara jublar och tänker "yes, äntligen slipper jag slåss mot det här", men så är det inte heller. Det finns en sorg i att jag just nu (och kanske alltid?) har förlorat nånting som uppenbarligen var en sorts hatkärlek för mig. Jag kan inte få den effekten av ätandet längre. Det går inte. Och det är mitt val om jag ska kämpa och trixa och anstränga mig för att försöka nå tillbaka dit. I så fall är jag ju en idiot!
Nu är det bara en bit bröd, eller en ruta choklad eller en bit paj. För mig är de sakerna inte nåt särskilt. Det är som en potatis eller en bit skinka eller en morot. Det är olika sorts födoämnen. Även om de i mitt minne har en annan laddning. För mig är det så. Jag kan inte säga att det är så för alla. Det kanske är svårt att förstå att jag inte bara jublar och tänker "yes, äntligen slipper jag slåss mot det här", men så är det inte heller. Det finns en sorg i att jag just nu (och kanske alltid?) har förlorat nånting som uppenbarligen var en sorts hatkärlek för mig. Jag kan inte få den effekten av ätandet längre. Det går inte. Och det är mitt val om jag ska kämpa och trixa och anstränga mig för att försöka nå tillbaka dit. I så fall är jag ju en idiot!
Så tänker jag. Förut kunde jag inte ens föreställa mig att vissa sorters mat plötsligt skulle vara så ointressant för mig. Jag kunde drömma om det och längta efter det, men aldrig för mitt liv skulle jag ha förstått att det också är en sorts sorg i det. Nu är det över. Mat och ätande kan aldrig funka på samma sätt längre, och det är en lika viktig lärdom för huvudet som för kroppen. Minst.