Inte längre fet
Jag har nu fått kallelse till halvårskontrollen efter min GBP. Vän av ordning inser förstås att "halvår" inte verkar vara nåt precist begrepp eftersom jag gjorde operationen i mitten på mars. Men spelar roll. För min del gör det faktiskt inte det alls. Jag äter mina kosttillskott. Jag går ner i vikt. Jag kan äta allting. Det som jag har problem med är samma saker som jag hade problem med i början, innan och alltid - att jag inte lägger ner tillräcklig tid på att prioritera min hälsa. När det är stressigt så prioriterar jag bort mat, träning och annat som är viktigt.
Så nej, jag är ingen mönsterpatient och jag tänker inte sitta hos dietisten och säga att jag äter mellanmål varje dag, alltid äter nyttigt eller krysta fram några perfekta dagar för min matdagbok.
Jag gör det här för mig själv och går inte dit för att få nån guldstjärna eller "åh, vad duktig du är"-stämpel.
Jag tycker att jag är superduktig. Jag är så himla impad över hur jag förändrat mitt liv så långt. Men jag är inte klar än. Jag måste kämpa, jobba vidare och säkra att jag fortsätter att anstränga mig för att de nya vanorna ska ta över, vara självklara och alltid fungera. Så är det inte än. När jag har tid, ork och mår ok så är jag "duktig" och det går av sig själv. När jag är stressad, trött eller sjuk så äter jag dåligt (glömmer måltider, äter snabbt, skippar mellanmål, äter sent på kvällen istället för att sprida ut det jämnt över hela dagen.
Min kropp är också sån att den håller i kilona och det går verkligen i trappsteg för mig med vikten. Det spelar ingen större roll hur jag lägger upp det med mat, träning och annat - det har sett ut så hela tiden. Det är ändå skönt att med facit i handen se att det tickar förbi de där platåerna och att jag närmar mig slutmål.
Nu är jag till exempel överviktig istället för fet. Bara en sån sak. Och det är faktiskt inte många kilon kvar till att jag är normalviktig. Det är verkligen en helt fantastisk känsla som jag har svårt att greppa till fullo. Jag har alltid varit tjock. Det är jag väl ännu, men ändå "normalvikt" ligger inom räckhåll.
Så nej, jag är ingen mönsterpatient och jag tänker inte sitta hos dietisten och säga att jag äter mellanmål varje dag, alltid äter nyttigt eller krysta fram några perfekta dagar för min matdagbok.
Jag gör det här för mig själv och går inte dit för att få nån guldstjärna eller "åh, vad duktig du är"-stämpel.
Jag tycker att jag är superduktig. Jag är så himla impad över hur jag förändrat mitt liv så långt. Men jag är inte klar än. Jag måste kämpa, jobba vidare och säkra att jag fortsätter att anstränga mig för att de nya vanorna ska ta över, vara självklara och alltid fungera. Så är det inte än. När jag har tid, ork och mår ok så är jag "duktig" och det går av sig själv. När jag är stressad, trött eller sjuk så äter jag dåligt (glömmer måltider, äter snabbt, skippar mellanmål, äter sent på kvällen istället för att sprida ut det jämnt över hela dagen.
Min kropp är också sån att den håller i kilona och det går verkligen i trappsteg för mig med vikten. Det spelar ingen större roll hur jag lägger upp det med mat, träning och annat - det har sett ut så hela tiden. Det är ändå skönt att med facit i handen se att det tickar förbi de där platåerna och att jag närmar mig slutmål.
Nu är jag till exempel överviktig istället för fet. Bara en sån sak. Och det är faktiskt inte många kilon kvar till att jag är normalviktig. Det är verkligen en helt fantastisk känsla som jag har svårt att greppa till fullo. Jag har alltid varit tjock. Det är jag väl ännu, men ändå "normalvikt" ligger inom räckhåll.
Det som jag ännu mer än nåt annat är lycklig över är att jag var hos min diabetesläkare i veckan och han satte ut alla mediciner och sa att jag har värden som en frisk person. Mitt blodsocker är så stabilt och bra att jag kan sluta med nattinsulinet nu oh inte heller behöver gå där mer. Det är svårt att ta in, även om det var ett av mina främsta mål med operationen - att förbättra min hälsa - så blir jag ändå förvånad över att det går. Att saker kunde bli bättre, att det hopplösa läget jag var i kunde förändras, att saker går framåt hela tiden.
Jag är så himla glad att jag gjorde operationen. NU är jag där att jag kan säga det utan en massa "om" och "men". Allt är fortfarande inte superlätt och det tror jag aldrig det kommer att bli för mig, men det har hjälpt mig långt på vägen.