Långsamt, långsamt...

Igår var vi en grovt decimerad skara på gruppen. Skönt, för alla de där som jag stör mig riktigt mycket på hade stannat hemma. Dessutom verkar vår gruppledare ha fattat att det inte är så givande att sitta och älta vars och ens personliga problem i storgrupp så vi får konkreta ämnen att prata om i mindre grupper. Mycket mer givande faktiskt, även om det inte direkt ger mig så mycket personligen. Men det får mig inte lika irriterad och frustrerad i alla fall...

Kompis C, som ligger nån vecka före mig i programmet, har redan gått ner 13 kilo. Jag vet att det är helt meningslöst att göra nån som helst jämförelse mellan oss, men som alltid blir jag frustrerad över att kilona inte bara rasar av mig. Men det är ju helt uppenbart att jag trots intellektuell kunskap i ämnet inte riktigt kan förstå varför jag ska vara en sån som verkar klamra mig fast vid mitt fett.

Det är ju störigt att väga sig varje morgon och så händer inget, inget, inget och så en morgon minus ett kilo. Det är ju rätt skumt. Borde det inte liksom ticka nedåt med viss frekvens, hekto för hekto? Inte framstå som nåt slag slumpmässigt tal?

Fyra träningspass denna vecka. Och det känns i kroppen. Men på ett bra sätt. Även om det tog emot lite i morse. Men det ska göras, och så är det bara. När det gäller det har jag ändå visat en viljestyrka som inte är särskilt lik mig, och det är jag glad över. Det är bara att be för att det håller i sig....