Waiting
Lucifer Svensson lever och frodas.
Och jag har gjort några tappra försök att komma tillbaks på banan, som lika snabbt övergår i kaos igen. Jag vet inte vad som gick fel den här gången. Inte den här gången heller. Helt uppenbart finns det inga hot som hjälper, ingen motivation som är stor nog eller inga metoder som mirakulöst förändrar tingens ordning.
Jag har försökt att intala mig att jag "är i en svacka" och snart ska börja träna igen och bry mig om vad jag äter. Men månaderna går och jag orkar inte ta tag i det hela. Jag känner hur allt börjar kännas som förut.
Och det värsta är att jag nånstans bara tänker: Jaja, men då är det väl så då. Då är det väl inte meningen att jag ska gå ner i vikt.
Att jag ser andra runt omkring mig lyckas väcker egentligen inga känslor som relateras till mig längre. Jag tänker att de är en annan sorts människor som biter ihop och fixar saker. Och jag är inte det.
Vad är det för mening att känna nåt inför det? Då kunde jag lika gärna önska att jag vaknade en morgon och var mager som att jag önskar att jag var en sån person också.
Känner jag mig inspirerad? Nej. För den där känslan av att "kan andra så kan väl jag" har helt försvunnit. Andra kan. Jag kan inte. Helt tydligt.
Jag vet inte riktigt varför heller. Jag bara orkar inte. Det kräver för mycket. Och även om jag nånstans tänker att ja, men om det så kräver dygnets alla vakna timmar så måste det ha prio ett så funkar det inte så i verkligheten. Jag sätter inte det främst. Jag sätter allt annat främst. Utan att blinka.
Jag vet att det är helt sjukt att halva dagen äta mina shakes och sen gå ut och käka flott(ig) middag och glass. Å andra sidan vet jag inte hur mycket jag gått upp om jag ätit mackor med brieost till frukost och pommes till lunch varje dag istället. Så jag klamrar mig fast vid det. Att det finns nånting kvar. Och väntar på att jag ska vakna en morgon och vara pigg, energisk och på. Och orka igen. När händer det? 20 kilo senare?
Och jag har gjort några tappra försök att komma tillbaks på banan, som lika snabbt övergår i kaos igen. Jag vet inte vad som gick fel den här gången. Inte den här gången heller. Helt uppenbart finns det inga hot som hjälper, ingen motivation som är stor nog eller inga metoder som mirakulöst förändrar tingens ordning.
Jag har försökt att intala mig att jag "är i en svacka" och snart ska börja träna igen och bry mig om vad jag äter. Men månaderna går och jag orkar inte ta tag i det hela. Jag känner hur allt börjar kännas som förut.
Och det värsta är att jag nånstans bara tänker: Jaja, men då är det väl så då. Då är det väl inte meningen att jag ska gå ner i vikt.
Att jag ser andra runt omkring mig lyckas väcker egentligen inga känslor som relateras till mig längre. Jag tänker att de är en annan sorts människor som biter ihop och fixar saker. Och jag är inte det.
Vad är det för mening att känna nåt inför det? Då kunde jag lika gärna önska att jag vaknade en morgon och var mager som att jag önskar att jag var en sån person också.
Känner jag mig inspirerad? Nej. För den där känslan av att "kan andra så kan väl jag" har helt försvunnit. Andra kan. Jag kan inte. Helt tydligt.
Jag vet inte riktigt varför heller. Jag bara orkar inte. Det kräver för mycket. Och även om jag nånstans tänker att ja, men om det så kräver dygnets alla vakna timmar så måste det ha prio ett så funkar det inte så i verkligheten. Jag sätter inte det främst. Jag sätter allt annat främst. Utan att blinka.
Jag vet att det är helt sjukt att halva dagen äta mina shakes och sen gå ut och käka flott(ig) middag och glass. Å andra sidan vet jag inte hur mycket jag gått upp om jag ätit mackor med brieost till frukost och pommes till lunch varje dag istället. Så jag klamrar mig fast vid det. Att det finns nånting kvar. Och väntar på att jag ska vakna en morgon och vara pigg, energisk och på. Och orka igen. När händer det? 20 kilo senare?