Viktiga saker
Går det bra för mig med viktprojeketet? Gissa!
Nej, inte så värst. Men jag har inte gett upp. Det är nog mer nåt slags tillfällig kollaps. Turligt nog har magsjukan och andra kroppsliga defekter sett till så att de kilon jag la på mig försvann igen. Men nu är det dags att se till att börja träna igen, Det känns som det allra viktigaste.
Pratade med kompis C om GBP-operation igen. Hon har ju stått i kö ganska länge, men precis som jag är hon tveksam till om det är rätt metod och fegar ur varje gång det börjar dra ihop sig. Vi har båda flera bekanta som opererats och fått blandade resultat. De flesta har dock gått ner mycket mer så än de gjort med andra metoder så på det hela taget har det gått bra för de flesta. Men jag personligen ser den största fördelen som den största nackdelen på samma gång. Det tvingar en rent fysiskt att förändra livet, man kan faktiskt inte äta på samma sätt längre oavsett om man vill eller ej. Det kan ju vara en fördel att kroppen sätter stopp när huvudet inte kan. Samtidigt så vill jag att det ska vara mitt huvud som sätter stopp. För det kan ingen operation hjälpa mig med.
Sen är det ingen walk in the park ändå. Det är ju ändå ett ingrepp i kroppen. Och man måste göra andra ansträngningar för att lyckas med det som operationen hjälper till med.
Men det är inte samma sak som att försöka gå ner i vikt på egen hand. Jag ska inte säga att det ena är enklare än det andra, men det är en annan sak med andra förutsättningar.
Jag kan helt ärligt säga att jag har oerhört svårt för folk som tror att deras resa på nåt sätt är måttstock eller jämförbara med andras. Men behovet av att få känna sig bättre och duktigare är troligen en mänsklig drivkraft.
Men vad ska man säga till nån som säger "jag har gått ner xx kilo och det var lätt som en plätt", till nån som helt uppenbart inte har det lika lätt? Personligen tänker jag "din arroganta, ignoranta idiot. Om jag var lika dum i huvudet som du så skulle jag knäppa dig på näsan för saker som du helt uppenbart har problem med och som är jobbiga för dig. Men eftersom jag inte vill sjunka så lågt för att hävda mig själv så ler jag bara soligt och säger "kul för dig" och tänker att jag må vara fet, men jag är fan en betydligt mer empatisk och vettig människa än vad du är".
Ungefär så.
Pratade med min vapendragare, C, om detta också. Om att vara avundsjuk på nån som lyckas bättre med sin viktnedgång eller att se ner på nån som lyckas sämre. Vi har ju i olika perioder ägnat oss åt gemensamma projekt såå väl som enskilda försök och när den enda gått ner kanske den andra gått upp, eller så har vi båda jämfört anatal kilon ner. Men det har sällan funnits nån avundsjuka i det. Annat än den som är bra för en att rycka upp sig och tänka "kan hon, så kan väl jag". Annars tänker jag mest att jag om nån vet hur det känns att alltid bli bedömd för sin vikt, att alltid känna sig i underläge på grund av att man är avvikande och alla andra saker som det medför. Så varför skulle jag missunna nån annan i samma läge att gå ner i vikt? Det hjälper inte mig att andra är fläskiga och mår dåligt. Kanske främst för att jag inte kopplar att vara överviktig till att vara en sämre människa. Möjligen att må sämre. Alla har dessutom sina issues kring varför man blivit överviktig och vad det är som gör att man har svårt att förändra det.
Jag hoppas att jag aldrig blir sån om jag lyckas gå ner i vikt ordentligt att jag tycker att det är ett skäl att få känna mig bättre och vara överlägsen mot de som väger mer eller inte fixar det just då. En av de saker jag skulle tycka var riktigt meningsfulla i det läget är förmodligen att försöka sporra andra att klara samma sak. Om man själv har fixat det så är väl det bästa man kan göra att visa andra att det går, inte att trycka ner dem mer? Just nu kan jag ju känna att jag har jättesvårt att peppa andra i det avseendet, plus att det inte känns trovärdigt.
- Jag drog just i mig två bitar kladdkaka, men you go girl och visa att du kan avstå. Du vet att du kan!
Ibland känns det som om det största hindret när det gäller de flesta saker i mitt liv är att jag tar så illa vid mig av andra människors attityder till olika saker. Andra människors ignorans, förakt och självgodhet. Jag vill inte att det ska vara ok att vara en sån person, eller se tydliga tecken på att det är såna människor som lyckas bäst. Och framför allt - jag vill inte vara sån. Och det skrämmer mig mer än att vara fet resten av mitt liv att jag ska vara eller bli en människa som inte kan känna empati och bara kan hävda mig genom att få andra att känna sig mindre värda.
Det är väl mitt stora problem, all energi jag lägger på att bli arg, ledsen, besviken och upprörd över andra människor. Jag antar att det är för att jag är så innerligt trött på att bli det på mig själv så att jag måste sprida mina gracer lite.
Men viktprojektet då. Ja, inte ska jag börja i morgon måndag med en tillskärpning. Men på tisdag, för då ska jag träna för första gången på kanske två månader. Och jag ska försöka att inte hantera min frustration och min stress genom att helt maniskt stoppa i mig saker jag inte ens är särskilt förtjust i. Jag ska inte vara barnslig och reagera på andras duktighet genom att sabba för mig själv. Mina framgångar och mina misslyckanden är mina och är inte på minsta sätt relaterade till andras. Och jag ska lägga min energi på mig, istället för på alla andra.
Då tror jag att jag kommer en bra bit på väg.
Nej, inte så värst. Men jag har inte gett upp. Det är nog mer nåt slags tillfällig kollaps. Turligt nog har magsjukan och andra kroppsliga defekter sett till så att de kilon jag la på mig försvann igen. Men nu är det dags att se till att börja träna igen, Det känns som det allra viktigaste.
Pratade med kompis C om GBP-operation igen. Hon har ju stått i kö ganska länge, men precis som jag är hon tveksam till om det är rätt metod och fegar ur varje gång det börjar dra ihop sig. Vi har båda flera bekanta som opererats och fått blandade resultat. De flesta har dock gått ner mycket mer så än de gjort med andra metoder så på det hela taget har det gått bra för de flesta. Men jag personligen ser den största fördelen som den största nackdelen på samma gång. Det tvingar en rent fysiskt att förändra livet, man kan faktiskt inte äta på samma sätt längre oavsett om man vill eller ej. Det kan ju vara en fördel att kroppen sätter stopp när huvudet inte kan. Samtidigt så vill jag att det ska vara mitt huvud som sätter stopp. För det kan ingen operation hjälpa mig med.
Sen är det ingen walk in the park ändå. Det är ju ändå ett ingrepp i kroppen. Och man måste göra andra ansträngningar för att lyckas med det som operationen hjälper till med.
Men det är inte samma sak som att försöka gå ner i vikt på egen hand. Jag ska inte säga att det ena är enklare än det andra, men det är en annan sak med andra förutsättningar.
Jag kan helt ärligt säga att jag har oerhört svårt för folk som tror att deras resa på nåt sätt är måttstock eller jämförbara med andras. Men behovet av att få känna sig bättre och duktigare är troligen en mänsklig drivkraft.
Men vad ska man säga till nån som säger "jag har gått ner xx kilo och det var lätt som en plätt", till nån som helt uppenbart inte har det lika lätt? Personligen tänker jag "din arroganta, ignoranta idiot. Om jag var lika dum i huvudet som du så skulle jag knäppa dig på näsan för saker som du helt uppenbart har problem med och som är jobbiga för dig. Men eftersom jag inte vill sjunka så lågt för att hävda mig själv så ler jag bara soligt och säger "kul för dig" och tänker att jag må vara fet, men jag är fan en betydligt mer empatisk och vettig människa än vad du är".
Ungefär så.
Pratade med min vapendragare, C, om detta också. Om att vara avundsjuk på nån som lyckas bättre med sin viktnedgång eller att se ner på nån som lyckas sämre. Vi har ju i olika perioder ägnat oss åt gemensamma projekt såå väl som enskilda försök och när den enda gått ner kanske den andra gått upp, eller så har vi båda jämfört anatal kilon ner. Men det har sällan funnits nån avundsjuka i det. Annat än den som är bra för en att rycka upp sig och tänka "kan hon, så kan väl jag". Annars tänker jag mest att jag om nån vet hur det känns att alltid bli bedömd för sin vikt, att alltid känna sig i underläge på grund av att man är avvikande och alla andra saker som det medför. Så varför skulle jag missunna nån annan i samma läge att gå ner i vikt? Det hjälper inte mig att andra är fläskiga och mår dåligt. Kanske främst för att jag inte kopplar att vara överviktig till att vara en sämre människa. Möjligen att må sämre. Alla har dessutom sina issues kring varför man blivit överviktig och vad det är som gör att man har svårt att förändra det.
Jag hoppas att jag aldrig blir sån om jag lyckas gå ner i vikt ordentligt att jag tycker att det är ett skäl att få känna mig bättre och vara överlägsen mot de som väger mer eller inte fixar det just då. En av de saker jag skulle tycka var riktigt meningsfulla i det läget är förmodligen att försöka sporra andra att klara samma sak. Om man själv har fixat det så är väl det bästa man kan göra att visa andra att det går, inte att trycka ner dem mer? Just nu kan jag ju känna att jag har jättesvårt att peppa andra i det avseendet, plus att det inte känns trovärdigt.
- Jag drog just i mig två bitar kladdkaka, men you go girl och visa att du kan avstå. Du vet att du kan!
Ibland känns det som om det största hindret när det gäller de flesta saker i mitt liv är att jag tar så illa vid mig av andra människors attityder till olika saker. Andra människors ignorans, förakt och självgodhet. Jag vill inte att det ska vara ok att vara en sån person, eller se tydliga tecken på att det är såna människor som lyckas bäst. Och framför allt - jag vill inte vara sån. Och det skrämmer mig mer än att vara fet resten av mitt liv att jag ska vara eller bli en människa som inte kan känna empati och bara kan hävda mig genom att få andra att känna sig mindre värda.
Det är väl mitt stora problem, all energi jag lägger på att bli arg, ledsen, besviken och upprörd över andra människor. Jag antar att det är för att jag är så innerligt trött på att bli det på mig själv så att jag måste sprida mina gracer lite.
Men viktprojektet då. Ja, inte ska jag börja i morgon måndag med en tillskärpning. Men på tisdag, för då ska jag träna för första gången på kanske två månader. Och jag ska försöka att inte hantera min frustration och min stress genom att helt maniskt stoppa i mig saker jag inte ens är särskilt förtjust i. Jag ska inte vara barnslig och reagera på andras duktighet genom att sabba för mig själv. Mina framgångar och mina misslyckanden är mina och är inte på minsta sätt relaterade till andras. Och jag ska lägga min energi på mig, istället för på alla andra.
Då tror jag att jag kommer en bra bit på väg.