Lucifer must die

Det är nåt som inte är riktigt som det ska med min kropp. På så många sätt. Efter snart tre veckor på en diet som ligger runt 1000 kcal om dagen har jag knappt gått ner nåt. Eller rättare sagt går jag upp och ner 2-3 kilo som en jävla jojo. Fattar inget alls. Min kropp stretar emot som fasiken nu. Det är mentalt skitjobbigt att vara så återhållsam och ändå inte se resultat som jag är van vid när jag håller igen.

Men, jag märker andra förbättringar...om än små. Jag får bara bita mig fast i detta nu.

Jag försöker också tänka mer på lång sikt och inte väga mig hela tiden, inte tänka så mycket på det och inte vara så matfokuserad. Vilket är svårt.

Det är dock enormt mycket lättare att bara äta VLCD än att försöka förhålla sig till att bara "äta lite". Jag får helt enkelt inse att jag är som en alkis när det gäller mat. Är jag i ett socialt sammanhang där det vankas käk finns det inte en chans i helvete att jag ska äta ett salladsblad, dricka ett glas vatten och visa upp ett happy face. Så jag måste lära mig att hantera det där. Ska jag undvika tillfällen där det bjuds ätbart och stanna hemma? Ska jag äta mig mätt på morötter innan? Ska jag högt deklarera att andra ska ge mig elchocker om jag rör maten? Jag vet fan inte.

 

Dock går det bra på jobbet, för där har jag för en gångs skull sagt rakt ut att jag äter shakes och frukt. Då skulle det kännas skumt att smocka i sig fikabröd eller nåt annat. Har inte känt mig så sugen heller. Men det är just när det är saker som after work, fest, middag, kalas eller bjudning som det är svårt. Jag vill inte sticka ut. Jag vill inte få fokus på att jag försöker gå ner i vikt. Det känns liksom patetiskt på nåt sätt jag inte kan förklara (är det t ex inte patetiskt att vara tjock och smocka i sig saker som om det inte fanns nån morgondag?).

 

Jag börjar mer och mer också inse att jag 1) har nån helt obeskrivligt stark noja över att vara hungrig 2) mestadels inte äter för att stilla min hunger.

 

Det är inte direkt som nån revolutionerande insikt för mig. Men jag är verkligen medveten om det nu.
Som idag när jag var lite trött, less och kände mig allmänt sänkt och depp. Det nästan kliade i kroppen av längtan att gå in i närmaste affär och köpa en chokladkaka eller nåt annat sockerchockande. Ändå kunde jag inte egentligen påstå att jag var sugen på choklad. Jag var sugen på att ÄTA choklad. Känslan av att äta choklad. Känslan jag får när jag har ätit choklad. Eller nåt annat som är sött, fett eller fyller. Och det är obehagligt att förstå det. Att ätandet mest handlar om att hantera ångest. Att jag inte har så mycket emot det okomplicerade i att äta en tetra med 180 kcal flytande sörja istället för mat. Jag tycker om det. Det är enkelt, oladdat och inte ångestskapande. Det är allt det andra, och behovet och längtan efter det andra som är komplicerat.

 

Jag undrar varför det här är så svårt för mig. Tydligen så mycket svårare än det är för alla andra. Jag börjar allvarligt fundera på om jag nånsin kommer att vinna den här kampen. Inte en så peppande tanke, men just nu orkar jag inte hurtigt överrösta den. Vi får se vad som händer. Jag håller fast vid min plan. Jag försöker lite till. Annars får jag ta den där risken jag inte vill ta och göra den där grejen jag inte vill göra. Om det är enda sättet.