Bor du kvar i samma tvåa?
Så vi möts igen Lucifer Svensson. Du har ju blivit lite knubbigare sen sist ser jag. Men nu tror jag att du kommer att få din hårdaste kamp hittills. Nu sätter jag in kavalleriet och rullar in stridsvagnarna. NU är det krig!
Efter att ganska länge ha försökt ignorera alltihop och i det lilla försökt "jobba på" med olika sorters hälsorelaterade förbättringar har jag allt mer börjat se på det här med vikten som ett skenande tåg. Jag märker att min kropp på alla sätt och vis skriker att den vill bli räddad undan detta expanderande lager av fett.
Alla mina värden är kassa det blir som en ond cirkel att ha mediciner som gör en trött och (ännu mer) hungrig, plus att ha en bråkig kropp som gör ont så fort man försöker sätta den i rörelse. Jag började inse att det sliter på kroppen på sätt många sätt som nu börjat synas mer och mer, och jag vill inte det.
Nu är det 100% om hälsan.
Alla mina värden är kassa det blir som en ond cirkel att ha mediciner som gör en trött och (ännu mer) hungrig, plus att ha en bråkig kropp som gör ont så fort man försöker sätta den i rörelse. Jag började inse att det sliter på kroppen på sätt många sätt som nu börjat synas mer och mer, och jag vill inte det.
Nu är det 100% om hälsan.
En läkare jag träffade (i ett annat ärende) mer eller mindre tvingade mig att tänka över det här med GBP-operation igen (det har ju kommit upp ett par gånger förut när medicindoserna ökat). Jag vill verkligen inte att nån ska skära i min magen igen, oavsett vad de ska göra där. Att frivilligt utsätta sig för en operation som styr om ens tarmar på ett sätt som inte går att återställa, är det verkligen en bra idé? Och allt det här med att man inte KAN äta vissa saker, vissa mängder, dricka samtidigt osv, vad är det? Att förstöra sin kropp, att operera in en polis i magsäcken, att behöva avstå från saker som det är en trygghet att alltid ta till när allt annat känns skit?
Och då tänkte jag att nej, i helvete att jag ska göra den operationen. Jag SKA lyckas själv. Det går. Jag vet att det går. För jag har gjort det. Flera gånger. Men för varje gång jag försökt har det blivit svårare och svårare. Förut var det lättare. Kroppen reagerade snabbare på förändringar. Nu är det som att den tröttnat på ömsom vin och ömsom vatten. Den orkar inte bry sig utan reagerar inte vad jag än gör. Värdena blir inte bättre och kilona verkar sitta klistrade.
Min kropp vill liksom helst inte bli av med ett enda gram, och det känns nästan löjligt att vecka efter vecka gå på nån diet som knappt ger nån effekt. Det känns som min kropp bara suckar och himlar med ögonen "Jaha, nu igen...Jag går inte på det där!".
Så jag började känna mig desperat. Ska det vara så här resten av livet? Tjock, orymplig, trött och ledsen? En hälsa som redan är dålig och sjukdomar som blir ännu sämre av en fet kropp och noll kondis. En kropp som tar emot hela tiden och som jag inte trivs i. Så jag tänkte om. "Kanske skulle jag göra en ändå?". Det känns dödsdömt att gå ner när man inte kan träna som förut (som jag verkligen, verkligen behöver för att kunna gå ner i vikt - jag har aldrig lyckats särskilt bra med viktnedgång när jag bara skruvat på matdelen) och när huvudet är fullt av så mycket tråkiga saker att jag mentalt inte har kraft att ta tag i detta. Och det ser inte ut att bli lättare framåt.
Och då tänkte jag att nej, i helvete att jag ska göra den operationen. Jag SKA lyckas själv. Det går. Jag vet att det går. För jag har gjort det. Flera gånger. Men för varje gång jag försökt har det blivit svårare och svårare. Förut var det lättare. Kroppen reagerade snabbare på förändringar. Nu är det som att den tröttnat på ömsom vin och ömsom vatten. Den orkar inte bry sig utan reagerar inte vad jag än gör. Värdena blir inte bättre och kilona verkar sitta klistrade.
Min kropp vill liksom helst inte bli av med ett enda gram, och det känns nästan löjligt att vecka efter vecka gå på nån diet som knappt ger nån effekt. Det känns som min kropp bara suckar och himlar med ögonen "Jaha, nu igen...Jag går inte på det där!".
Så jag började känna mig desperat. Ska det vara så här resten av livet? Tjock, orymplig, trött och ledsen? En hälsa som redan är dålig och sjukdomar som blir ännu sämre av en fet kropp och noll kondis. En kropp som tar emot hela tiden och som jag inte trivs i. Så jag tänkte om. "Kanske skulle jag göra en ändå?". Det känns dödsdömt att gå ner när man inte kan träna som förut (som jag verkligen, verkligen behöver för att kunna gå ner i vikt - jag har aldrig lyckats särskilt bra med viktnedgång när jag bara skruvat på matdelen) och när huvudet är fullt av så mycket tråkiga saker att jag mentalt inte har kraft att ta tag i detta. Och det ser inte ut att bli lättare framåt.
Jag kunde ha opererats för ett år sen, men jag ville att mitt långvariga magonda skulle ses över först så det inte är nåt som blir värre av det här ingreppet. Så nu, drygt ett år senare blev det till sist bestämt. Jag ska göra GBP-operationen. Jag har fått ett datum och allt är klart. Det är läskigt och jag tvekar fortfarande.
Så nu kommer det att hända nåt med vikten ovasett, vilket gör att jag nog kommer att blogga lite här igen framöver. Hoppas jag!
Det blir en helt annan sorts resa än jag tänkt mig. Men man har bara ett liv, och jag tror jag har testat allt annat som går att testa. Men visst är jag rädd, orolig och funderar på om det är rätt beslut. Men jag har verkligen inte fattat detta beslut lättvindigt och det är knappast en quick fix. Men det är en chans att förändra saker med viss hjälp på traven.
Så nu kommer det att hända nåt med vikten ovasett, vilket gör att jag nog kommer att blogga lite här igen framöver. Hoppas jag!
Det blir en helt annan sorts resa än jag tänkt mig. Men man har bara ett liv, och jag tror jag har testat allt annat som går att testa. Men visst är jag rädd, orolig och funderar på om det är rätt beslut. Men jag har verkligen inte fattat detta beslut lättvindigt och det är knappast en quick fix. Men det är en chans att förändra saker med viss hjälp på traven.